Etikett: variegerad

Inom pelargonsläktet finns många olika bladtyper. Här finns allt från de närmast dilliknande bladen hos P. triste till stora, runda, kompakta blad som hos många zonaler och allt däremellan.

Utseendet på bladen skiljer sig åt ganska mycket dels mellan olika sortgrupper, men också inom grupperna. Även storleken på bladet varierar mellan olika sorter från några millimeter upp till 15-20 centimeter.

Det finns ingen möjlighet att kortfattat beskriva alla dessa varianter, men här följer en liten sammanställning om typiska bladformer, färg och sedan en översikt över de mest vanliga mönstringar pelargonens blad kan ha.

Bladform

Bladens utseende har formats från vad som har varit framgångsrikt för överlevnad och förökning i de vilda arternas naturliga miljö. Genom att studera bladens utseende kan man konstatera att  olika arter valt olika strategi.
Blad med skinande yta, succulenta blad och lätt ludna blad skyddar mot starka solstrålar. Grova, veckade blad ger ett skydd mot uttorkning.

Några exempel på olika bladytor:
– Räfflad
– Luden eller sträv
– Krusig
– Blank

       

Det är inte bara klimatet som bidragit till de olika bladtyperna. Det är även viktigt att klara sig från att bli uppäten.
Det här kan vara en orsak till att många blad är djupt flikiga eller har tandade kanter. Ett djur eller en insekt kan till exempel tolka ett sådant blads utseende som att något annat djur redan smakat och funnit det oätligt.

Även den mörka zonen som återfinns hos många vildarter kan avskräcka genom att likna spillning, vilket många djur och insekter gärna undviker.

Mest vanligt är att bladet är symmetriskt, runt, eller avlångt med en bredd på bladet som motsvarar ungefär halva dess längd. Mindre vanligt är det med blad som är kortare från bladfästet till topp än på bredden, men det förkommer och är till exempel väldigt vanligt hos stjärnpelargoner och formosumhybrider.

        

Utformningen av bladen är väldigt olika. Djupt flikiga, mer eller mindre sirligt utformade blad är vanligt tex. hos doftpelargonerna men även hos unikpelargoner. Kanten kan också vara rundad eller uddig med mer eller mindre djupa flikar Även bladlobernas utformning skiljer ganska mycket åt vilket kan vara bra att använda för jämförelse mellan olika sorter, särskilt inom gruppen zonaler. Tittar man lite närmare på bladet framstår det också om kanten är mer eller mindre flikig, tandad, räfflad eller bågad.

Ytterligare en faktor för bladets form är om det är mer eller mindre platt, har en böljande form, är bågformat, eller kanske lätt veckad.
– Böljande
– Veckad
– Bågformat

        

Bladets placering på stammen skiljer sig en del mellan olika sorter. Hos en del sitter bladen parallellt, dvs mitt för varandra och hos andra diagonalt Bladstjälken kan vara lång eller kort, och ha olika vinkling ut från stammen och även själva bladets vinkling från stjälken varierar en del.

Bladfästet vid stjälken är också olika. Hos en del sorter sitter stjälken nästan mitt under bladet eftersom bladfästet är bågformat och hos andra sorter utgår bladet tydligt från bladstjälken, tex om bladet har en eliptisk form och hos formosumhybrider.

Doft

Nästan alla pelargoner luktar. Mer eller mindre gott. Många av våra vanliga zonaler luktar ganska starkt vid beröring, men doften blir ännu kraftigare om man bryter eller mosar ett blad. Det är en svårbestämd doft som kanske kan beskrivas som dammigt bitter. 

Godare än så luktar de så kallade doftpelargonerna samt många unikpelargoner, vildar och en hel del vildarter vars blad avger dofter som ofta beskrivs som ros, citron, citrus, kryddig eller aprikos.

Doftämnena lagras i små körtlar som finns i hår på bladet. Även här har det att göra med anpassning för överlevnad och fortplantning. Pollinerande insekter lockas och växtätare skräms iväg.

Bladfärg

Pelargonblad finns i nästan alla gröna nyanser och med inslag av toner i gult, grått, silver, koppar, brunt och nära svart. Utöver det gröna så finns det också sorter som brukar benämnas ’Pelargoner med dekorativa blad’. Dessa kallas på engelska ofta för ’Fancy leaves’ eller ’Ornamental pelargoniums’.

Färgen på bladets undersida är vanligen samma som översidan, eller något blekare, men kan ibland skifta i en avvikande färg, tex. svagt vinrött.

Mönstring

Zon

Hos zonalerpelargoner och stjärnpelargoner, men även hos en del hängpelargoner, och inom andra sortgrupper förekommer ibland en mörk zon på bladet. Zonen är ett rött pigment som syns igenom den gröna klorofyllen som en mörkbrun, kopparfägad eller mörkgrön färg. Storlek, placering och färg på zonen skiljer sig mellan olika sorter. Zonen är oftast placerad mitt på bladet, men ibland närmare bladets ytterkant eller bladfästet. Även bredden på zonen varierar från nästan hårfin till att täcka nästan hela bladet.

Sorter där zonens färg avviker kraftigt från den gröna färgen och sorter där zonen är dominerande klassas oftast in i gruppen ’Pelargoner med dekorativa blad’.

Brokbladiga sorter

De brokbladiga pelargonerna var mycket populära och utvecklades främst i England under den viktorianska tiden.
Under mitten av 1800-talet utvecklades många sorter av den hängivne förädlaren Peter Grieve som även har en sort uppkallad efter sig.
Tyvärr har inte många sorter från den tiden överlevt, men ett fåtal finns i odling. Sorten ’Mrs Pollock’ är en utav dessa som togs fram 1859 av Peter Grieve.

De flesta brokbladiga sorterna har utvecklats från sportar med avvikande bladfärger.
De olika färgerna beror på mutationer i bladcellerna och är egentligen en defekt på kloroplasterna som gör att den gröna färgen i klorofyllet inte framträder normalt.
Sticklingar från dessa har sedan vidareförädlats och nya sorter har korsats fram.

Idag testas olika tekniker för att provocera fram brokbladiga varianter genom att till exempel utsätta plantor för olika typer av strålning.
Metoden har visat sig ge viss framgång, men tekniken är ny och mycket återstår ännu innan dess resultat kan bedömas fullt ut.

En brokbladig planta kan plötsligt få ett skott med helt normal grön färg. Det beror på att celler med normal klorofyll tagit över. Dessa helgröna skott bör man ta bort med en gång så att de inte tar över och börjar dominera plantan.

Många brokbladiga sorter odlas främst för det vackra bladverkets skull, men det finns även många med vackra blommor. Vanligast hos de brokbladiga sorterna är enkla blommor men även halvdubbla och dubbla blommor finns också.

Blomfärgen hos de brokbladiga pelargonerna är ofta röd eller rosa, men även vita och rosa blommor finns. De brokbladiga sorterna är ofta mycket populära och många förädlare jobbar med att få fram nya spännande färgkombinationer både på blad och blommor.

Bladfärgen på pelargoner utvecklas allra mest när det är svalt och ljust vilket innebär att de oftast är allra vackrast tidig vår och på hösten. Sommartid när temperaturen stiger mattas färgerna av en del, men visst är de forfarande vackra!

Placera dem helst skyddade från starkt solljus eftersom bladen annars lätt tar skada. Ju mindre grönt (mer ljusa och avvikande färger), dess mindre tål de starkt solljus.

En del brokbladiga sorter är lite svårare att odla än sina gröna släktingar eftersom de har mindre växtkraft på grund av mindre mängd klorofyll. 

Särskilt tydligt märks detta bland vissa sorter när man tar sticklingar då vissa brokbladiga sorter är väldigt känsliga och lätt drabbas av svampangrepp eller mögel.

Brokbladiga sorter växer nästan alltid långsammare och har ofta ett mindre utvecklat rotsystem än sina grönbladiga släktingar och  behöver därmed lite mindre vatten och näring. Det är inte ovanligt att sorter med mycket vitt i bladen får fnasiga, bruna kanter på bladen. Detta är oftast ett tecken på att de fått för mycket vatten. Tyvärr är det lätt att tolka det som att de är torra så många gör misstaget att vattna dem ytterligare, vilket kan få tragiska konsekvenser. Känn alltid efter med fingret i jorden innan du vattnar. Detta är extra viktigt med brokbladiga sorter.

Alla brokbladiga sorter är dock inte lika svårodlade. Det finns många som är väldigt tåliga och inte alls skadas av övervattning. Svårigheterna gäller främst små, klenväxande sorter med mycket vitt i bladen.

De brokbladiga sorterna delas in i grupperna trefärgade och tvåfärgade.

Trefärgade

De trefärgade sorterna, på engelska ’tri-coloured’, har blad med olika nyanser av rött, rosa, orange, lila, brunt, vitt eller gult där den gröna färgen i bladet är försvagad eller ibland till och med saknas helt.
Färgerna är oftast grupperade som en zonfärg, en färg i bladets mitt och en kantfärg.

Trefärgade sorter med gult inslag kallas gyllene, på engelska ’golden tri-coloured’. Sorter där den gula nyansen saknas och istället antar en vit, kallare ton kallas silverfärgade, eller på engelska ’silver tri-coloured’.

Trefärgade pelargoner övervintras säkrast i ganska ljusa förhållanden i en så torr miljö som möjligt eftersom deras växtkraft är lätt försvagad och de är extra känsliga för kombinationen fukt och kyla.

Tvåfärgade

Hos de tvåfärgade sorterna, som på engelska kallas ’bi-colored’, är den avvikande färgen vit eller gräddgul. Oftast är det bladets kanter som har en mer eller mindre regelbunden färgning.

De flesta tvåfärgade blad har en kall vit ton och benämns silver, men ett fåtal sorter med mer varmare cremegul ton, gyllene, finns också.

Gyllene blad

Gyllenbladiga, eller ”Golden” som de kallas på engelska är sorter med vanliga enfärgade blad där den gröna färgen närmast antar en neongrön, eller ljusgul färg.

Denna grupp har med få undantag en vacker, zonmarkering på bladet som ofta har en kopparfärgad ton.

Variegerade blad

Ett blad kallas för variegerat när det har oregelbundna, närmast flammiga fläckar  i vitt eller cremegult på de annars gröna bladen. Detta är mest vanligt hos doftpelargoner, men finns även inom andra sortgrupper.

Variegerade former är nästan uteslutande resultatet av en mutation på en helgrön planta, det vill säga en sport.

Blad med nervbandsmosaik

En lite mer ovanligt bladsort är de med så kallad nervbandsmosaik.  Nervbandsmosaiken, som orsakas av ett ofarligt virus, syns på bladet som ett vitt eller gulaktigt ofta finmaskigt nätverk.

Denna typ av blad finns hos ett antal hängpelargoner och hos ett fåtal zonaler.

Fjärilsmönster

Fjärilsmärke, ’Butterfly mark’ på engelska kallas de blad som har ett gräddgult, oregelbundet märke mitt på bladet. Namnet kommer som det låter från att det till formen påminner om fjärilsvingar.

Det finns även sorter som har den omvända färgställningen, det vill säga ett gyllen blad med ett normalgrönt fjärilsmönster på bladets mitt.

Fjärilsmönster uppkommer ofta som en sport på en brokbladig planta, men även från frösådder där sådana varit inblandade som förälder.

Mörka och kopparfärgade blad

Sorter med speciell form på zonen och blad som nästan är helt bruna, svartbruna eller kopparfärgade klassas ibland också som ’pelargoner med dekorativa blad.

Blad med mörk sköld

På sorter där den mörka zonen ’hamnat i mitten av bladet’  brukar man prata om att bladet har en brun eller kopparfärgad ’sköld’.