blommor

Doftpelargoner har den gemensamma nämnaren att bladen doftar när man vidrör dem.
På engelska benämns denna grupp ’Scented Leaved Pelargoniums’ eller ’Scented Pelargoniums’.
Det fåtal pelargoner som har doftande blommor är inte med i denna grupp.

Doften kommer från eteriska oljor som frigörs när man vidrör bladen. Oljan lagras i körtlar som sitter vid små hår på bladet.
I det vilda används doftämnena både för att locka till sig pollinerande insekter och för att skrämma iväg växtätande djur.
Doftens styrka och karaktär avgörs mycket av odlingsförhållande och klimat. Ett soligt och torrt odlingsförhållande framkallar ofta starkare doft än ett svalare klimat.

De mest vanliga dofterna brukar beskrivas som citron eller citrus, mint och ros eller kombinationer av dessa. Andra grupper har dofter som mer påminner om äpple och tall, men hur man uppfattar dofter är självklart väldigt individuellt.

Rent botaniskt är doftpelargoner ingen enhetlig grupp. Några av dem har uppstått genom naturliga korsningar i det vilda, men de flesta har uppstått genom förädlingsarbete där man korsat två arter, en art och en hybrid eller någon annan kombination där även zonalpelargoner kan vara inblandade. En del sorter har även uppstått genom spontana mutationer, sk sportar.

De vilda arter som anses ligga till grund för de flesta av dagens doftpelargoner är P. capitatum, P. graveolens, P. odoratissimum och P. radens. Den första beskrivningen av doftpelargoner är från 1600-talet då P. capitatum kom till Europa.
Dessa vildarter och ytterligare ett antal har blad som avger en mycket tydlig doft när bladen vidrörs och kan om man så vill också benämnas doftpelargoner men är strikt sett vilda arter och beskrivs och listas därför under avsnittet vildarter.

Även en del pelargoner inom andra sortgrupper som t.ex unikpelargoner och änglapelargoner kan också ha doftande blad. Dessa har också ärvt sin doft från någon av de vilda arterna.

Idag finns flera hundra sorter i odling varav många är gamla sorter som bevarats.

Viss namnförvirrning förekommer inom gruppen. Gamla namn har förvanskats, missuppfattats eller feltolkats. Dessutom har många sorter olika namn i olika länder vilket ytterligare ökar på förvirringen, vilket gör att samma sort kan förekomma under flera olika namn.

Doftpelargoner och deras vilda släktingar odlas kommersiellt för utvinning av geraniumolja till olika sorters parfymerade produkter.
Bladen används även i potpurrier och som kryddning och smaksättare i bakverk och desserter.

Doftpelargoner har utöver sin doft många bra egenskaper som gör den mycket odlingsvärd. Den är tålig och har ofta ett frodigt och dekorativt bladverk. Blommorna är vanligen små eller oansenliga även om undantag finns. De flesta blommar som mest tidig vår och sen höst varför det är främst för bladverket den odlas.

Egenskaper

Många tror att doftpelargoner inte blommar, men det gör de allihop. Blomningen är som mest omfattande tidig vår och på sensommaren då det är ljust med inte allt för varmt, men visst finns det sorter sorter blommar även under sommaren.
Om man vill uppmuntra blomning är det därför klokt att undvika beskärning senare än oktober eftersom blommorna bildas under vintern.

Blommorna är enkla, dvs har fem kronblad, med endast ett fåtal undantag där några hybrider har halvdubbla till dubbla blommor.
Kronbladens storlek varierar från 3mm till ca. 2cm i diameter.

Den vanligaste blomfärgen är vit, ljust rosa eller ljust lavendellila, men det finns även sorter med laxfärgade och röda blommor.
De mest färgrika blommorna finns hos de sorter som har korsats fram med inslag av engelska pelargoner.

Blommorna är som hos de flesta pelargoner grupperade med två övre kronblad och tre under kronblad.
De övre kronbladen är oftast bredare än de undre och har vanligen fläckar, streck eller märken i en mörkare färg, ofta lila eller vinröd.
Blommorna sitter i flockar på mellan två och upp till femtio blommor. Vanligast är mellan 5-10 stycken.

Blad

Bladformen inom gruppen har stor variation. Storleken varierar från 1-15 cm i diameter.
De kan ha en rundad form, eller vara mer eller mindre sirligt utformade med 5-7 tydligt uppdelade flikar eller bågar.

Färgen på bladen är vanligtvis mellangrön men mörkare gröna nyanser, grågrönt och silvergrå förekommer också. Vissa sorter har mörkare zoner eller mittpartier. Det finns även sorter med variegerade blad som har en vit-, creme- eller gulfärgad bladkant eller fläckar.

Även ytstrukturen på bladet skiljer sig åt mellan olika sorter i gruppen. Ofta är bladen lena och håriga, men det finns också blad som är släta eller väldigt sträva.

Växtsätt

Det finns både upprättväxande och hängande sorter. Låga och högväxande.

Uppstammad pelargon - P. crispum variegatum — Uppstammad P. crispum variegatum

Vissa sorter blir stora som en buske och kan lätt bli 2 meter medan andra bara blir någon decimeter höga.

Skötsel

Jord och plantering

Doftpelargoner vill gärna ha väldränerad jord som släpper igenom vatten så det inte blir för fuktigt. Små plantor vill inte ha för stor kruka eftersom risken är stor att de då får lite för mycket vatten. Vänta med att skola upp plantan i en stor kruka tills dess rötterna fyller krukan ordentligt.

Omskolning kan ske tidigt på säsongen eller vid behov om rötterna växer ur krukan. Har rötterna fyllt krukan behöver den en storlek större. Om inte, räcker det med att skaka bort lös jord och sätta den i samma kruka igen med ny fräsch blomjord av hög kvalitet.

Vattning

Eftersom de flesta doftpelargonerna har många av vildarternas egenskaper klarar de sig med mindre mängd vatten än andra pelargonsorter. De är samtidigt också mer torktåliga även de inte de blir finast om jorden inte torkar ut för ofta.

Näring

Under tillväxt vill de ha näring men den kan ges i en något svagare mängd än rekommenderad dos.

Ohyra och skadegörare

Doftpelargoner kan drabbas av vita flygare (mjöllöss) och gröna bladlöss. Titta igenom dina plantor då och då så upptäcker du eventuella angrepp tidigt. Vanligen sätter sig ohyran först i bladtoppar och färska knoppar. Bladlöss kan man börja med att mosa med fingrarna. Spraya angripna delar med särskild växtsåpa. Upprepa vid behov.

Placering

De trivs bra både inne på fönsterbrädan och utomhus så snart temperaturen stadigt ligger över 10 grader. Där gör den sig bra både planterad i grupp och i egen kruka.

Många doftpelargoner blir fantastiska planterade i rabatten. Där växer de sig snabbt stora och kräver väldigt lite skötsel. Gräv upp dem innan frosten kommer, sätt i kruka och ta in eller ta några sticklingar för att övervintra sorten till nästa säsong.

Beskärning

Beskärning görs annars helt utifrån behov. Är den för gänglig eller för stor kan man toppa den, eller till och med skära ner den nästan helt. Den växer snabbt upp igen och blir då tät och fin.

Övervintring

Övervintring kan ske både inne på fönsterkarmen i ett svalt men frostfritt uterum eller mörkt och svalt. Allra bäst resultat får man alltid med tillskott av växtbelysning, men ofta går det bra utan även om plantan blir aningen gänglig.

Förökning

Doftpelargoner förökas liksom alla hybrider med hjälp av sticklingar för att få en genetisk identisk växt.
Självklart kan man också fröså doftpelargoner, men de blir inte identiskt lika sina föräldrar utan en helt ny sort som både kan ha annat utseende och annan doft än sina föräldrar. Därför kan man inte namnge frösådda doftpelargoner med samma namn som fröföräldern, men är den inte lik någon annan, har ett fint växtsätt och/eller en ny trevlig doft kanske den kan sparas och får ett eget namn.

Sorter

Bilder och beskrivningar på olika sorters doftpelargoner finns underlänken Doftpelargoner under rubriken Pelargoner i menyn.

Många passar på att ta sticklingar när de beskär sina pelargoner på våren, men det går också bra att ta sticklingar andra tider på året. Det viktiga är bara att moderplantan mår bra och att sticklingen får tillräckligt med ljus för att orka utveckla rötter.

Hos en del sorter som får lite hårda toppskott när de börjar blomma som tex engelska pelargoner, änglapelargoner och en del unikpelargoner kan det vara enklare att lyckas om man tar sticklingar tidigt, eller sent på säsongen.

Ta en stickling
Störst chans att lyckas har man med sticklingar som tas från en frisk och frodig moderplanta. Vill man ta sticklingar tidigt på året från plantor som övervintrat utan tillskottsljus är toppskotten ofta veka och gängliga. Då kan man vänta ett par veckor tills man ser att moderplantan fått nya krafter och skotten blivit lite kraftigare.
Vanligast är toppsticklingar. Man skär då av toppen av en gren så att man får 4-5 blad på sticklingen. Skär precis ovanför ett blad. I bladvecket kommer sedan nya skott att växa ut inom några veckor.

Man kan skära, klippa eller bryta av sticklingen. Använder man redskap är det viktigt att de är rena. Sterilisera helst mellan olika plantor så minskar man risken att sprida sjukdomar.

Att doppa i sprit eller hålla knivbladet över en låga fungerar bra.

Skär av sticklingen precis under de nedersta bladen. Ta bort den eller de två blad som sitter längst ner (det är bara att dra bort dem). Där bladen satt växer sedan rötterna ut. Kolla i toppen så det inte sitter en blomknopp där. Den måste i så fall pillas bort eftersom den stjäl viktig kraft när sticklingen skall bilda rötter.

Har man en lång gren kan man ta ytterligare en stickling på samma gren. Det kallas ibland för B-stickling eftersom man inte får en riktig topp, men det märks inte efter en tid då den nya plantan börjar växa eftersom det får samma effekt som om man toppat den. B-sticklingen skärs av som toppsticklingen med 4-5 blad varav de nedersta sedan tas bort.

Rotningmedia
De allra flesta pelargonsorterna rotar snabbt och enkelt i vanlig såjord, gärna med lite inblandning av perlite för att göra jorden mer lucker. Vanlig blomjord är lite för kompakt och innehåller ofta näringsämnen som kan vara för kraftigt för en liten stickling.
Torvbriketter fungerar också bra för pelargonsticklingar. Många upplever att de är svåra att hålla lagom fuktiga, men lyckas man med det är de ett bra alternativ.
Flertalet brokbladiga sorter, en del miniatyrer och vissa svårrotade vildarter kan rota lättare i rockwool- eller rotningskuber som till exempel Root Riot.
Att rota i vatten är inte ett alternativ som rekommenderas. Visst får många sticklingar rötter i vatten, men dels måste rötterna ombildas när sticklingen planteras i jord och dels är det större risk att misslyckas när man rotar i vatten.
Har man problem med att få rötter på en sort får man helt enkelt prova sig fram vad som fungerar.

Plantera sticklingen
Väljer man att plantera i såjord skall man tänka på att inte ta för stor kruka eftersom risken för övervattning då är stor. En diameter på mellan 6-8 cm är lagom.
Börja med att vattna såjord, briketter eller kuber. Pelargoner vill ha fuktig med inte sur jord.
Oavsett vilket media man väljer skall sticklingen inte sättas särskilt djupt. 1-2 cm räcker, bara så den står stadigt. Packa inte såjorden hårt runt sticklingen utan tryck till lätt runt om så att luftigheten i jorden bibehålls.
Placera sedan sticklingen ljust, utan brännande sol och gärna minst i rumstemperatur.
Var återhållsam med vattningen då pelargoner vill ha relativt torrt för att rota. Ställ INTE sticklingen i något miniväxthus och sätt INTE någon plastpåse över krukan. Risken finns då att den ruttnar.

Det kan ta allt mellan 1-6 veckor för pelargonsticklingar att få rötter. Mycket beror på moderplantans kondition och hur bra placering sticklingen har.

Omskolning När sticklingen fått ordentligt med rötter är det dags att skola om den. Sitter sticklingen i brikett eller rotningskub är det lätt att se rötterna när de sticker ut. Hos sticklingar som sitter i såjord ska man inte störa rotbildningen genom att kika i krukan utan man får vänta till dess man ser ny tillväxt på sticklingen. Det betyder nästan alltid att den är klar för omskolning.

Plantera om sticklingen i nya eller väl rengjorda krukor med blom- eller plantjord av bästa kvalitet. Blanda gärna i 10% perlite som hjälper till att hålla jorden väldränerad. Välj en inte allt för stor kruka, utan satsa på ytterligare en omplantering när plantan vuxit till sig ordentligt. Sätt ner sticklingen på samma djup den satt tidigare, fyll på med jord och tryck bara till lätt runt om. Vattna, men inte mer än att jorden blir fuktig och inte sur.
Även om det känns hårt är det klokt att ta bort eventuella blomknoppar som bildas den första tiden. Låt plantan istället växa till sig ordentligt innan den tillåts gå i blom så orkar den sedan blomma ännu mer.

Toppa plantan
Främst många äldre zonalpelargoner har ett växtsätt där toppning är nödvändig för att plantan skall förgrena sig på ett bra sätt, medan många av de nyare sorterna förgrenar sig bra ändå.
Det finns alltså inget som säger att man måste toppa, utan det ser man på växtsättet om det behövs.
Toppar gör man genom att ta av toppen precis över ett bladpar. Man kan ta bara det översta skottet eller, om plantan är gänglig, ta av den längre ner.

Gödning
Efter ca. tre veckor när den näring som från början fanns i blomjorden tagit slut början man tillföra gödning.

Etikett: blommor

Doftpelargoner – Beskrivning