beskrivning

december 28, 2013

Pelargonhistoria

Första pelargonen till Europa

Den första pelargon kom till Europa i början av 1600-talet eller i slutet av 1500-talet och var troligen P. triste. De kom med handelsfartygen som åkte mellan Europa och Indien (de Ostindiska kompanierna) där plantor och fröer samlades in i Kapprovinsen i Sydafrika där man stannade för att bunkra mat och vatten längs vägen.

Från Leidens botaniska trädgård skickades några frön till Frankrike år 1631. Samma år mottag John Tradescant i England några frön av P. triste av sin gode vän Rene Morin från Paris.

År 1672 reste den Holländska botanikern Paul Hermann till Sydafrika med uppdrag att samla in växter. Han skickade frön till Jacob Breyne som sedan illustrerade några arter av år 1678.

Första pelargonen till Sverige

Man vet inte riktigt när den första pelargonen kom till Sverige men man har hittat dokument från slutet av 1600-talet i förlagan till ett planschverk, kallat Blomboken, av Olof Rudbeck.
Den art som avbildades där var P. capitatum. Enligt en anteckning på planschen skall Olof Rudbeck ha fått pelargonen år 1690 av sin svåger Gustaf Lohrman.

Vildart pelargonium capitatum — P. capitatum

Dokumentation och klassificering

Under 1700-talet var utbytet mellan botaniker i Europa mycket stort och frön och sticklingar skickades mellan länderna.
Många botaniker sändes också till Sydafrika med Ostindiefartygen i uppdrag att samla in växter.

1732 gavs verket ”Hortus Elthamensis” ut av den tyskfödde Johannn Dillenius. Detta verk beskriver flera pelargonarter.

1789 gavs boken ”Hortus Kewensis” av fransmannen Charles-Luis L’Hertier ut. Boken gavs ut efter hans död och beskriver 90 arter.
Det var vår egen Carl von Linné som felaktigt klassificerade pelargonerna att tillhöra nävesläktet geranium.

1788 fick pelargonerna sitt eget släkte av den franske botanikern Charles- Louis L`Hèritier de Brutelle.

I kommersiell odling

Den kommersiella odlingen av pelargoner började vid den senare hälften av 1700-talet.
England, Frankrike och Tyskland är de länder som har betytt mest i arbetet med att korsa fram nya sorter och sprida pelargonerna till en mer allmän publik.
På 1780-talet fanns tre plantskolor i England som odlade och sålde pelargoner.

Hybridiseringsarbetet tar fart

Under slutet av 1700-talet ökade intresset för hybrider. Vid denna tidpunkt förstod man inte riktigt vilka mekanismer som låg bakom och nya hybrider uppstod av en slump där endast moderplantan var känd.

I början av 1800-talet ökade kunskapen om hur hybrider uppstår och föregångarna till vår tids zonalpelargoner och Engelska pelargoner togs fram.
Inte långt senare kom de första exemplaren av doftpelargoner, pelargoner med dekorativa blad och hängpelargoner.

Målet för dessa tidiga korsningar var att ta fram sorter med stora runda blommor i starka färger. Dessa tidiga korsningar fick ett latinskt namn, t.ex P. splendidum. Först på 1830-talet började de första sortnamnen att användas.

Allmän spridning

1800-talet kan ses som pelargonernas glansperiod. De flesta av de idag kända arterna var insamlade och man ägnade sig åt omfattande korsningsförsök.

Under mitten av 1800-talet blev pelargonen mer allmänt spridd då det blev vanligt att odla krukväxter på fönsterbrädan. Detta medförde att även allmänheten som inte hade dyra orangerier och växthus till sitt förfogande fick möjlighet att odla pelargoner.

Odlingen av pelargoner (och andra växter) hade tills nu mestadels varit en sysselsättning för män. När växterna nu flyttade in i hemmen blev odlingen av dessa mer och mer en sysselsättning för kvinnor.
Att pelargonen flyttade in i ”var mans hem” och att odlingen av dem mer och mer övertogs av kvinnor medförde att pelargonen förlorade en del av sin status.

Många nya sorter utvecklas

1900-talet innebar en fullkomlig explosion i framtagandet av nya sorters pelargoner men de två världskrigen medförde att många av de gamla sorterna gick förlorade när växthusen inte längre kunde värmas upp eller behövde användas för odling av ätliga växter istället. Det var till och med enligt lag förbjudet att använda växthusen till någon annan odling än till mat.

Idag

Pelargonen odlas kommersiellt i stora mängder då den både används i offentliga planteringar och är mycket populär att odla hemma i blomlådor och amplar. Tack vare det stora intresset för pelargoner finns det även utrymme för mer udda sorter. Man bedömer att det sedan hybriderna började dokumenteras och säljas har över 25 000 olik hybrider varit tillgängliga på marknaden. Fler sorter blir kontinuerligt tillgängliga i takt med att antalet samlare och antalet förädlare ökar.

december 28, 2013

Vilda pelargoner – Beskrivning

Det finns i dag cirka 300 dokumenterade arter av vilda pelargoner. Nya arter tillkommer då och då. Det kan vara helt nya arter som påträffas eller arter som tidigare betraktas som underarter som klassificerats om.

Vad är en vildart?

Hur vet man att det är en ren art och inte en korsning som påträffas ute i naturen?
Detta är inte helt givet, men en tydligt definition finns: Den ska vara ’fröäkta’, dvs ett frö som tas från en planta och sedan sås ska ge en likadan planta och detta ska kunna ske i vilt tillstånd. Den ska heller inte korsa sig hur som helst med andra pelargoner.

Pelargonernas geografiska spridning

De flesta arterna växer vilt i Sydafrika, några längre norrut på den afrikanska kontinenten. Ett antal återfinns i Australien och en enstaka på ön S:t Helena. Den art som växer vilt längst norrut heter P. endlicheranum och växer Turkiska bergstrakter.

I det vilda växer pelargoner ofta på hög höjd på klippor eller i utkanten av skogar i sandig och stenig terräng. Där regnar det sällan, men när det väl regnar så regnar det kraftigt, framförallt vintertid.

En del pelargoner är mer suckulenta än andra. De växer där det nästan aldrig regnar och får sitt behov av vatten tillfredsställt från den dagg som faller på den.
Andra arter har en annan strategi. De vissnar istället ner helt under de värsta torrperioderna och överlever underjord som rotknölar. Denna typ av vildarter kallas geofyter.

Utseende och växtsätt

Pelargonens namn säger oftast en del om dess utseende. Några exempel är P. zonale som har en mörk zon på bladen och P. longifolium med sina avlånga blad.

Storleken hos de vilda pelargonernas varierar mellan olika grupper och arter. En del är bara några centimeter höga medan andra kan bli ett par meter.

Även bladens storlek och form varierar mycket. Hos några påminner bladen om dill, hos andra är de runda och centimeterstora. Ytterligare andra har decimeterstora och djupt flikiga blad.

Blommorna hos de vilda pelargonerna har färger i olika toner av vitt, rosa, violett och olika nyanser av lila. Hos en handfull arter är blommorna klart röda.

Fleråriga och ettåriga arter

Det finns både vad man kan betrakta som ettåriga och fleråriga arter. De ettåriga frösår sig lätt och ersätts löpande av nya små plantor.

I odling kan de så kallade ettåriga arterna utan problem odlas under flera år. Ettåriga arter är snabbväxare som ofta får en mängd blommor som sätter många fröer.

De fleråriga arterna tar oftast längre tid på sig innan de börjar blomma och har vanligen färre blommor än de ettåriga.

Korsa vilda arter

Det är inte helt enkelt att bara korsa arter med varandra. Olika arter har olika uppsättning kromosomtal vilket gör att de helt enkelt inte går att korsa.

Skötsel

Flertalet vildarter är relativt lättskötta och trivs bra även odlade i kruka, men det finns även arter som är ganska kräsna.

Pelargoner som grupp är mer eller mindre suckulenta och klarar oftast torka mycket bättre än för mycket vatten. Hos en del arter ser man tydligt att de är väldigt suckulenta och de ska man vara försiktiga med så de inte övervattnas.

Många arter växer i mycket varma områden och klarar både stark hetta och sol. Dock blir de allra finast om de skyddas från stark värme.
Det är inte ovanligt att en del arter tappar blad sommartid när det är som allra varmast. Detta är helt naturligt och deras sätt att skydda sig mot hettan.
Nya blad växer ut igen så snart temperaturen blir mer måttlig.

På motsvarande vis vilar också gruppen geofyter under årets varmaste period. Många av dem vissnar då ner helt och endast en liten del av stammen, eller ingenting alls syns ovanför jorden. Under denna period ska man vara väldigt återhållsam med vatten och låta plantan vila i skydd från stark sol och värme.
Tillväxten med nya blad kommer igång i slutet av september eller lite senare och blomningen brukar komma igång någon gång mellan januari och april. Detta förutsätter dock att de står ljust och helst lite svalare än rumstemperatur.

Ett bra sätt att efterlikna lite av de naturliga förutsättningarna är att blanda planteringsjorden med grov sand eller perlite. Då får man en väldränerad jord som inte håller kvar för mycket vatten.
Vattna ordentligt, men var noga med att låta plantan torka upp mellan vattningarna.

Synonymer

De vilda arterna har upptäckts och dokumenterats parallellt och ibland av olika individer vid olika tillfällen oberoende av varandra. Dessa har då fått olika namn. För flertalet arter har man idag fastställt ett namn som det egentliga, men fortfarande förekommer en hel del synonymer, dvs. en art beskrivs med två eller till och med flera olika namn.

december 27, 2013

Doftpelargoner – Beskrivning

Doftpelargoner har den gemensamma nämnaren att bladen doftar när man vidrör dem.
På engelska benämns denna grupp ’Scented Leaved Pelargoniums’ eller ’Scented Pelargoniums’.
Det fåtal pelargoner som har doftande blommor är inte med i denna grupp.

Doften kommer från eteriska oljor som frigörs när man vidrör bladen. Oljan lagras i körtlar som sitter vid små hår på bladet.
I det vilda används doftämnena både för att locka till sig pollinerande insekter och för att skrämma iväg växtätande djur.
Doftens styrka och karaktär avgörs mycket av odlingsförhållande och klimat. Ett soligt och torrt odlingsförhållande framkallar ofta starkare doft än ett svalare klimat.

De mest vanliga dofterna brukar beskrivas som citron eller citrus, mint och ros eller kombinationer av dessa. Andra grupper har dofter som mer påminner om äpple och tall, men hur man uppfattar dofter är självklart väldigt individuellt.

Rent botaniskt är doftpelargoner ingen enhetlig grupp. Några av dem har uppstått genom naturliga korsningar i det vilda, men de flesta har uppstått genom förädlingsarbete där man korsat två arter, en art och en hybrid eller någon annan kombination där även zonalpelargoner kan vara inblandade. En del sorter har även uppstått genom spontana mutationer, sk sportar.

De vilda arter som anses ligga till grund för de flesta av dagens doftpelargoner är P. capitatum, P. graveolens, P. odoratissimum och P. radens. Den första beskrivningen av doftpelargoner är från 1600-talet då P. capitatum kom till Europa.
Dessa vildarter och ytterligare ett antal har blad som avger en mycket tydlig doft när bladen vidrörs och kan om man så vill också benämnas doftpelargoner men är strikt sett vilda arter och beskrivs och listas därför under avsnittet vildarter.

Även en del pelargoner inom andra sortgrupper som t.ex unikpelargoner och änglapelargoner kan också ha doftande blad. Dessa har också ärvt sin doft från någon av de vilda arterna.

Idag finns flera hundra sorter i odling varav många är gamla sorter som bevarats.

Viss namnförvirrning förekommer inom gruppen. Gamla namn har förvanskats, missuppfattats eller feltolkats. Dessutom har många sorter olika namn i olika länder vilket ytterligare ökar på förvirringen, vilket gör att samma sort kan förekomma under flera olika namn.

Doftpelargoner och deras vilda släktingar odlas kommersiellt för utvinning av geraniumolja till olika sorters parfymerade produkter.
Bladen används även i potpurrier och som kryddning och smaksättare i bakverk och desserter.

Doftpelargoner har utöver sin doft många bra egenskaper som gör den mycket odlingsvärd. Den är tålig och har ofta ett frodigt och dekorativt bladverk. Blommorna är vanligen små eller oansenliga även om undantag finns. De flesta blommar som mest tidig vår och sen höst varför det är främst för bladverket den odlas.

Egenskaper

Blommor

Många tror att doftpelargoner inte blommar, men det gör de allihop. Blomningen är som mest omfattande tidig vår och på sensommaren då det är ljust med inte allt för varmt, men visst finns det sorter sorter blommar även under sommaren.
Om man vill uppmuntra blomning är det därför klokt att undvika beskärning senare än oktober eftersom blommorna bildas under vintern.

Blommorna är enkla, dvs har fem kronblad, med endast ett fåtal undantag där några hybrider har halvdubbla till dubbla blommor.
Kronbladens storlek varierar från 3mm till ca. 2cm i diameter.

Den vanligaste blomfärgen är vit, ljust rosa eller ljust lavendellila, men det finns även sorter med laxfärgade och röda blommor.
De mest färgrika blommorna finns hos de sorter som har korsats fram med inslag av engelska pelargoner.

Blommorna är som hos de flesta pelargoner grupperade med två övre kronblad och tre under kronblad.
De övre kronbladen är oftast bredare än de undre och har vanligen fläckar, streck eller märken i en mörkare färg, ofta lila eller vinröd.
Blommorna sitter i flockar på mellan två och upp till femtio blommor. Vanligast är mellan 5-10 stycken.

Blad

Bladformen inom gruppen har stor variation. Storleken varierar från 1-15 cm i diameter.
De kan ha en rundad form, eller vara mer eller mindre sirligt utformade med 5-7 tydligt uppdelade flikar eller bågar.

Färgen på bladen är vanligtvis mellangrön men mörkare gröna nyanser, grågrönt och silvergrå förekommer också. Vissa sorter har mörkare zoner eller mittpartier. Det finns även sorter med variegerade blad som har en vit-, creme- eller gulfärgad bladkant eller fläckar.

Även ytstrukturen på bladet skiljer sig åt mellan olika sorter i gruppen. Ofta är bladen lena och håriga, men det finns också blad som är släta eller väldigt sträva.

Växtsätt

Det finns både upprättväxande och hängande sorter. Låga och högväxande.

Uppstammad pelargon - P. crispum variegatum — Uppstammad P. crispum variegatum

Vissa sorter blir stora som en buske och kan lätt bli 2 meter medan andra bara blir någon decimeter höga.

Skötsel

Jord och plantering

Doftpelargoner vill gärna ha väldränerad jord som släpper igenom vatten så det inte blir för fuktigt. Små plantor vill inte ha för stor kruka eftersom risken är stor att de då får lite för mycket vatten. Vänta med att skola upp plantan i en stor kruka tills dess rötterna fyller krukan ordentligt.

Omskolning kan ske tidigt på säsongen eller vid behov om rötterna växer ur krukan. Har rötterna fyllt krukan behöver den en storlek större. Om inte, räcker det med att skaka bort lös jord och sätta den i samma kruka igen med ny fräsch blomjord av hög kvalitet.

Vattning

Eftersom de flesta doftpelargonerna har många av vildarternas egenskaper klarar de sig med mindre mängd vatten än andra pelargonsorter. De är samtidigt också mer torktåliga även de inte de blir finast om jorden inte torkar ut för ofta.

Näring

Under tillväxt vill de ha näring men den kan ges i en något svagare mängd än rekommenderad dos.

Ohyra och skadegörare

Doftpelargoner kan drabbas av vita flygare (mjöllöss) och gröna bladlöss. Titta igenom dina plantor då och då så upptäcker du eventuella angrepp tidigt. Vanligen sätter sig ohyran först i bladtoppar och färska knoppar. Bladlöss kan man börja med att mosa med fingrarna. Spraya angripna delar med särskild växtsåpa. Upprepa vid behov.

Placering

De trivs bra både inne på fönsterbrädan och utomhus så snart temperaturen stadigt ligger över 10 grader. Där gör den sig bra både planterad i grupp och i egen kruka.

Många doftpelargoner blir fantastiska planterade i rabatten. Där växer de sig snabbt stora och kräver väldigt lite skötsel. Gräv upp dem innan frosten kommer, sätt i kruka och ta in eller ta några sticklingar för att övervintra sorten till nästa säsong.

Beskärning

Beskärning görs annars helt utifrån behov. Är den för gänglig eller för stor kan man toppa den, eller till och med skära ner den nästan helt. Den växer snabbt upp igen och blir då tät och fin.

Övervintring

Övervintring kan ske både inne på fönsterkarmen i ett svalt men frostfritt uterum eller mörkt och svalt. Allra bäst resultat får man alltid med tillskott av växtbelysning, men ofta går det bra utan även om plantan blir aningen gänglig.

Förökning

Doftpelargoner förökas liksom alla hybrider med hjälp av sticklingar för att få en genetisk identisk växt.
Självklart kan man också fröså doftpelargoner, men de blir inte identiskt lika sina föräldrar utan en helt ny sort som både kan ha annat utseende och annan doft än sina föräldrar. Därför kan man inte namnge frösådda doftpelargoner med samma namn som fröföräldern, men är den inte lik någon annan, har ett fint växtsätt och/eller en ny trevlig doft kanske den kan sparas och får ett eget namn.

Sorter

Bilder och beskrivningar på olika sorters doftpelargoner finns underlänken Doftpelargoner under rubriken Pelargoner i menyn.