Namnet
Namnet pelargon kommer av det grekiska ordet pelargos, som betyder stork. Namnet kommer sig av att pelargonens fröer sägs påminna om små storknäbbar. 
Släktet
Från början klassificerades pelargonerna in i nävesläktet; Geranium. Det var Carl von Linné som namngav släktet Geranium och klassificerade in pelargoner i detta släkte.
1788 fick dock pelargonerna ett eget släkte, Pelargonium, av den franske botanikern Charles- Louis L`Hèritier de Brutelle.
Alla växter är indelade i familj, släkten och arter. Arterna kan i sin tur vara indelade i grupper/sektioner och även ha underarter, varianter och former.
Förädlade växter kan också vara indelade i sorter och inom sorten finns namn. Dessa sorter kallas på engelska för Cultivars och vi använder ibland den försvenskade varianter ’kultivarer’, men mer ofta ordet ’sort’ eller ’hybrid’.
Växtsläktet Pelargonium ingår i familjen Geraniaceae och innefattar alla pelargoner.
Släktet Pelargonium är i sin tur uppdelat i olika sektioner inom vilka de olika vilda arterna är indelade.
Arter inom varje sektion har gemensamma drag och därmed olika krav på skötsel varför det kan vara bra att känna till vilken sektion en viss art tillhör. Det är mycket troligt att nya sektioner kommer att tillkomma framöver och att arter kommer att flyttas mellan sektioner, eller till dessa nya. Dessa förändringar av grupptillhörighet beror helt enkelt på att botaniker fortsätter att forska kring dessa arter och upptäcker att dagens klassificering kanske inte är helt korrekt.
Sortnamn
1959 fastslogs nomenklaturen för sorter. Kultursorter, dvs. de förädlade, icke vilda arterna, får inte ges namn på latin och skall skrivas med stor begynnelsebokstav inom enkla citationstecken.
För att komplicera det hela har en pelargon ofta minst tre namn; förädlarens namn på plantan, namnet som används vid marknadsföring och det namn under vilket pelargonen är registrerad.
Dessutom kan en pelargonsort ofta marknadsföras under olika namn i olika länder.
Det namn vi i allmänhet kommer i kontakt med är ju trots allt det som de marknadsförs under. De andra namnen är sällan något man kommer i kontakt med utan är bara bra att känna till att de finns.
(Mer om namnsättning, Botanik och Systematik finns att läsa på denna länk)
Hur vet man att det är en pelargon?
De vilda pelargonernas blommor har nästan alltid 5 kronblad där de två övre oftast skiljer sig från de tre nedre i storlek, form och ibland även färg. Hos förädlade sorter är denna skillnad oftast inte lika tydlig, men finns ofta där ändå.
Blomfärgen hos vilda pelargoner varierar från blekt gult, gröngult, rosa, violett och mörkt purpur. Det finns bara fyra vilda pelargoner som har riktigt röda blommor.
De flesta blommorna är enkla, dvs. har fem eller färre kronblad. Ofta finns fläckar i annan och/eller mörkare färg på de övre kronbladen.
Dessa fläckar fungerar som nektarguide och är till för att leda pollinerande insekter och fåglar till blomman.
Blommorna är samlade i flockar där alla blomstjälkarna växer från en gemensam punkt; blomställningen.
Antalet blommor i flocken varierar. Till skillnad från de flesta andra flockblommande växter slår blomman i mitten av flocken först ut av flockeln iställedt för tvärtom. Därför vissnar de också inifrån och ut.
Pelargoner har 10 ståndare varav 2-7 är fertila, det vill säga att de innehåller pollen. Stiftet är uppdelat i fem märken.
Ståndare och pistill mognar inte samtidigt. Detta gör att pelargonens blomma inte kan pollinera sig själv.
Direkt efter pollinering/befruktning börjar pelargonens frukt att utvecklas kroppen börjar svälla.
Hos arter och enkelblommande sorter märks detta extra tydligt eftersom svullnaden orsakar att kronbladen börjar falla, ibland redan efter bara några timmar.
När den är helt mogen spricker frukten upp i fem delfrukter – fröerna.
