Vilda former
Vildarternas blommor har med få undantag fem kronblad som mer eller mindre tydligt är uppdelat på två övre och tre undre blad. Hos vissa arter har någon av dessa grupper starkt förkrympta kronblad, men de finns trots allt där.
De vilda arterna har ofta vita, ljust cremefärgade eller olika nyanser av ljust rosa och lavendellila, men även skarpare röda och mörka färger förekommer samt i ett fåtal fall gult.
Blomfärg
Blad de framkorsade pelargonerna förekommer alla nyanser inom den röda färgskalan med både varma och kalla färger från vit till djupt vinrött. Gula, eller snarast ljust cremegula färger finns hos ett fåtal hybrider. Lila och lilarosa blommor finns, men ingen som är klart blå.
Mönstring
Väldigt ofta har blommorna hos både arter och hybrider en mönstring på blomman i en mörkare nyans eller ofta i vinrött eller mörkt lila. Denna mönstring brukar främst sitta på de övre kronbladen, men det är inte heller ovanligt att den förkommer även på de undre kronbladen. Dessa mönster kallas ibland fjädermärken då formen på mönstren kan påminna om tunna fjädrar då bladnerverna antar denna avvikande färg. Dessa fjädermärken kan vara mer eller mindre tydliga och i vissa fall bara synas som ett par tunna streck.
Ibland har blommans öga (området närmast mitten) en mörkare eller ljusare nyans. Den avvikande färgen på ’ögat’ kan vara jämt fördelat över alla kronblad men är ofta mer tydligt på de övre kronbladen.
Ibland sammanfaller båda dessa infärgningar med ett öga i ljus färg kombinerat med mörkare fjädermärken.
Det finns även en mängd andra olika mönstringar som till exempel avvikande färg på bladkanten och regelbundna randningar. Ytterligare andra har fått speciella benämningar och beskrivs i texten längre ner på sidan.
Enkelblommande
De så kallade enkla blommorna är de ursprungliga som man finner hos de vilda arterna. Enkelblommande kallas de sorter som ar fem kronblad.
Halvdubbla blommor
Halvdubbla blommor kallas de som har 6 till 8 kronblad. Pelargoner med halvdubbla blommor förekommer inom alla sortgrupper.
Ursprunget till de dubbla och halvdubbla sorterna var spontana sportar som uppstod på enkelblommande zonalpelargoner i Frankrike under slutet av 1800-talet.
Dubbla blommor
Dubbla blommor kallas det när den enskilda blomman har fler än 8 kronblad. En del sorter kan ha blommor med uppemot 20 kronblad. Pelargoner med dubbla blommor återfinns i alla sortgrupper.
Fågeläggslblommande
Fågeläggsblommande pelargoner. ’Birdsegg’ på engelska, har kronblad med små, jämnstora fläckar, nästan som små stänk, ofta mer koncentrerade närmare blommans mitt. Fläckarnas utseende påminner som framgår av namnet om det mönster man ibland ser på fågelägg. Oftast är färgen på de små fläckarna i en snarlik färgskala som kronbladens bottenfärg.
Fågeläggsblommande pelargoner utvecklades på 1800-talet i Frankrike. Kring sekelskiftet Runt 1900 kom de första äggskalsblommande sorterna till England där de förädlats vidare. Sorten är dock inte lika vanlig idag som den varit tidigare.
Äggskalsblommande
Äggskalsblommande pelargoner kallas för ’Eggshell’ eller, ’Spreckled’ på engelska. Äggskalsblommande pelargoner har infärgning av oregelbundna fläckar, streck och fält på kronbladen. Ofta i en helt avvikande färg, men ibland i en nyans nära bottenfärgen. Man kan säga att mönstret påminner lite om krossat äggskal.
Äggskalsblommande sorter finns inom flera sortgrupper, dock inte bland doftpelargoner och unikpelargoner. Denna blomtyp har utvecklats från de fägeläggsblommande sorterna och sägs ha utvecklats redan kring 1870. Inga äggskalsblommande sorter från den tiden finns dock kvar utan de dök upp igen först i början av 1980-talet. Då lanserade den engelska förädlaren Ray Bidwell den dvärgväxande, enkelblommande zonalpelargonen, ’Shelly’ vars blommor är av äggskalstyp. ’Shelly’ blev snabbt populär och sedan dess har mängder med äggskalsblommande pelargoner korsats fram. Äggskalsblommande pelargoner har alltid oregelbundna mönster på kronbladen till skillnad från fågeläggsblommande som har ett mer regelbundet prickmönster.
Kaktusblommande
Denna typ av blommar har fått sitt namn från att de påminner om kaktusblommande dahlior. På engelska kallas de just ’Cactus’ eller ’Poinsettia-flowered’. Kaktusblommande former förekommer bara inom zonalgruppen och är inte särskilt vanlig. Blommornas speciella utseende beror på de smala hoprullade kronbladen som spretar ut i flockar om upp till 20 blommor. Kaktusblommande zonaler finns i enkla, dubbla och halvdubbla former och i de felsta färger som vanligen förekommer hos zonalpelargoner. Mest vanligt är enfärgade blommor, men sorter med avvikande färg i mitten finns också.
Många kaktusblommande sorter har ett upprätt och rangligt växtsätt. Genom att toppa dem regelbundet får man en stadigare och mer förgrenad planta. Zonaler med enna blomtyp utvecklades i England och Frankrike i slutet av 1800-talet genom spontana mutationer från enkla och dubbla zonaler. Den äldsta dokumenterade sorten som fortfarande odlas heter ’Fire Dragon’.
Nejlikblommande
Nejlikblommande pelargoner, ’Carnation flowered’, på engelska, är en relativt ovanlig blomtyp. Som framgår av namnet påminner blomman till viss del om en nejlilkas och då avses främst kronbladets kant som är småflikig. Det finns sorter med enkla, dubbla och halvdubbla blommor i alla vanliga zonalblomsfärger. Ibland har blomman också en lätt ådring eller teckning i en kompletterande färg.
Nejlikblommande sorter återfinns inom grupperna, zonaler, hängpelargoner och stjärnpelargoner.
Rosenknoppsblommande
Man brukar säga att en ’äkta’ rosenknoppspelargon saknar ståndare och pistiller. Den är alltså steril och på grund av detta utvecklas endast få ’äkta’ nya sorter eftersom de måste komma från mutationer/sportar då sexuell förökning inte är möjlig.
Däremot finns det betydligt fler pelargoner med rosenknoppslika blommor med ståndare och pistill som kontinuerligt bidrar till att fler sorter med denna blomtyp utvecklas genom konventionell hybridisering.
De äldra rosenknoppspelargonerna blir ofta stora och är högväxta. Det finns även dvärg- och miniatyrsorter som har rosenknoppsblommor.
Även en del hängpelargoner har vad som kan kallas för rosenknoppsliknande blommor.
De täta blommorna är känsliga för regn eftersom vatten lätt fastnar i kronbladen. De blir då snabbt fula och därför rekommenderas att de placeras i skyddat läge under tak.
Tulpanblommande
Benämningen tulpanblommande kommer från blommornas tulpanlika utseende. Även på engelska kallas de ’Tulip flowered’.
Denna blomtyp har utvecklats relativt nyligen och är fortfarande relativt ovanligt. Den första sorten utvecklades kring 1966 i USA när Ralph och Robert Andrea använde sig av sportare och vidare korsningar baserat på zonalpelargonen ’Neon Fiat’.
Tulpanblommande sorter kom till Europa först på 1980-talet och har snabbt blivit mycket populära på grund av de fina blommorna.
De har oftast fem till åtta kronblad. Dessa utvecklas bara delvis så att de framstår som lätt knutna, outslagna tulpaner.
Flocken sitter oftast på en kraftig stjälk och kan innehålla ända upp till 60 blommor även om drygt 20 är mer vanligt.
De sorter som utvecklats från originalet är ofta relativt storvuxna och blir till högresta, gängliga exemplar. Ibland har de behandlats för att få en mer kompakt form, men när behandlingen går ur plantan börjar den växa rejält.
Bladen på dessa är mer succulenta än övriga zonalers blad och ofta lite oregelbundet tandade.
Tulpanblommande sorter är ibland ’instabila’, det vill säga, de återgår till ursprungsformen med helt utvikta blad. Avlägsna grenar med denna typ av blommor för att gynna de grenar som ger ’rätt’ sorts blommor.