Pelargonfakta

december 28, 2013

Zonarticpelargoner – Förädlingsgrupp

Förädlaren av de underbara zonarticpelargonerna är Cliff Blackman från sydvästra Australien.
Cliff är en man som helt klart älskar pelargoner och som har hållit på med förädling under många år. Långt innan han började intressera sig för vad som senare skulle kallas zonarticpelargoner korsade han bl.a. fram många vackra primärhybrider, zonaler, doftpelargoner och engelska pelargoner.

Drömmen om gulblommande zonalpelargoner har länge funnits hos många förädlare och när Cliff 1984 fick en gulblommande P. articulatum (#1571A från Stellenbosch) av Dr. Piet Vorster (författare till bl.a. Pelargoniums of Southern Africa) blev det startskottet för ett mycket framgångsrikt förädlingsarbete.

Pelargonium articulatum — P. articulatum

Under 1985 påbörjades korsningsarbetet, och P. articulatum korsades med zonalpelargoner och hybridhängpelargoner, eller snarare tvärtom eftersom han använde pollen från P. articulatum och befruktade zonalhybrider som han bedömde kunde bidra till ett lyckat resultat.

1986 såddes de första fröerna från dessa korsningar och resultatet blev plantor med enkla, vita blommor med en svag röd rodnad på de övre kronbladen. Växtsättet var i sanning en korsning mellan föräldrarna med osymmetrisk form och ojämn förgrening. Men bara det faktum att korsningen resulterat i grobara fröer som gav nya plantor var en framgång i sig.

Kommande år fortsattes förädlingsarbetet genom att välja ut de bästa plantorna från årets resultat och korsa tillbaka med P. articulatum, samt korsa vidare med utvalda zonalhybrider för att förbättra växtsättet.
Redan följande år, 1987 lyckades han få fram flera hybrider med svagt gulfärgade blommor som ett resultat av detta. Dock blekande blommans färg relativt snabbt.

Det var också 1994 som namnet ’zonartic’ myntades. Namnet är en sammanslagning av ZON från zonal och ARTIC från articulatum.

Zonarticpelargon - första gula — Zonarticpelargon exempel – Den första gula blomman

Något år tidigare, 1993 började många nya, spännande blomformer visa sig. Frösådderna visade upp två- och trefärgade blommor och själva blomman blev i många fall även större än tidigare.
Den här utvecklingen ledde till att Cliff vidgade sin målsättning till att även omfatta dessa nya spännande blomformer.

Idag är de trefärgade blommorna föremål för Cliffs fortsatta utveckling där han strävar vidare för att förfina både blomma och växtsätt.

Med denna teknik har Cliff fortsatt sitt ’korsningståg’ på väg mot den gulblommande pelargonen som under vägen även resulterat i många andra spännande former.

Några av de mest välkända pelargoner han använt i sitt arbete är hybridhängpelargonerna Millfield Gem och Achievement, samt Fiat Princess. Känner man till det kan man känna igen vissa egenskaper från dem hos många av de zonarticpelargoner vi ser idag. T.ex. de rödcerisea fläckarna från Achievement och de lätt fransiga, nejlikaktiga kronbladen från Fiat Princess.

Zonarticpelargon med gul/rosa-blomma — Exempel flerfärgad, fransad blomma

Zonarticpelargon med fläckar — Exempel på blomma med fläckar

Zonarticpelargon med halvdubbla blommor — Exempel på halvdubbla blommor

Zonarticpelargon med trefärgad blomma och fransiga kronblad — Exempel trefärgad blomma med fransiga kronblad

Alla uppgifter om korsningarna är mycket väl dokumenterat och man kan t.ex. lätt följa hur många procent P. articulatum som finns i var planta fördelat på de båda föräldrarna och sammanlagd procentandel.

Lara-hybrider och zonarticpelargoner

Zonarticpelargoner börja nu successivt komma ut på marknaden och har t.o.m. blivit ett eget samlarområde. Ibland blir det en liten missuppfattning där alla Lara-hybrider, dvs. sorter som har namnet Lara som prefix antas vara zonarticpelargoner.
Lara är namnet på den ort där Cliff bodde tidigare och är det prefix som han använder när han namnger de sorter han korsar fram oavsett vilken typ av pelargon det är.
Det finns t.ex Lara Oracle och Lara Embers som är primärhybrider, Lara Delight som är en zonal/hybridhäng och Lara Gamma som är en stjärnpelargon.
Sedan har vi Lara Mandarin, Lara Susanne, Lara Peter som är några exempel på just zonarticpelargoner.

Alltså – prefixet Lara innebär inte att det är en zonarticpelargon. Det kan vara en zonarticpelargon, men det betyder att det är en sort som är utvecklad av Cliff Blackman.

Vad är en zonarticpelargon

Vad kännetecknar en zonarticpelargon? Bland de sorter som släppts som zonarticpelargoner har den andelen av P. articulatum generellt sett varit högre än 45%.
I takt med att zonarticpelargonerna sprids uppstår nya korsningar och andelen P. articulatum minskar i snabb takt när de korsas vidare med icke-zonarticpelargoner. På en direkt fråga svarar Cliff att det inte är andelen som är avgörande för vad som klassificeras som zonarticpelargon utan det handlar om utseende och växtsätt.

Växtsätt och egenskaper

Det är svårt, för att inte säga omöjligt att beskriva det som idag benämns zonarticpelargoner på ett enkelt sätt. Anledningen är att de ser väldigt olika ut.
Hos vissa är växtsättet gängligt och oregelbundet, hos andra påminner det mer om det hos vanliga zonalpelargoner. Några har bara en kort stam som bladen växer ut ifrån på långa stjälkar likt en kaskad, andra har en lång och spretig stam.
Vissa förgrenar sig bra utan toppning, medan andra envisas med att bara växa rakt upp (eller snarare rakt åt sidan eftersom de faller om de inte får stöd.)
Väldigt ofta är både blad- och blomstjälkar relativt långa, men ’normallånga’ förekommer också.

Bladen hos de flesta är relativt stora. I många fall kan man direkt se kombinationen av P. articulatum och zonalblad med en tydlig mörkgrön zon. Hos andra är bladen mindre och vissa har ingen zon alls.

Exempel på blad hos zonarticpelargon — Exempel – blad hos zonarticpelargon

Blommorna varierar i färg och form från vita, enkla blommor till trefärgade med fransiga kanter, eller kronblad med en fläck i kontrasterande färg. Allt ifrån ljusgult, knallgult, till orange, rött, cerise, rosa och alla blandningar däremellan förekommer.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att den gemensamma nämnaren för dessa pelargoner är det ofta annorlunda växtsättet och/eller blommans färg och form.

Trots alla dessa olikheter vet man att det är en zonarticpelargon när man ser den.

Skötselråd

Kortfattat kan man väl säga att de ska sköts som vanliga zonalpelargoner, dvs. sparsamt med vatten och relativt mycket näring.
Övervintringen bör vara svalt och ljust, men de går också att övervintra i rumstemperatur. Allra bäst lyckas man då med bra växtbelysning, men i ett ljust fönster klarar de sig också, även om de blir lite gängliga och bleka.

Lucker jord, gärna med inblandning av perlite är en fördel. Hos de flesta, men inte alla, märks släktskapet med P. articulatum genom att de gärna tar lite paus om det blir för varmt.
Då kan de tappa blad och kan till och med se lite halvdöda ut, men så snart det blir lite svalare sätter de nya skott igen. Tänk då på att inte vattna för mycket under den här perioden och låt dem gärna stå lite skuggigt så återhämtar de sig fortare.
De flesta sorterna får en mycket finare form om de toppas då och då, men samtidigt kan det vara fint med det rankiga växtsättet som man får kompensera genom att ge plantan lite stöd.

[do_widget id=text-2]

december 28, 2013

Släktet pelargonium

Namnet

Namnet pelargon kommer av det grekiska ordet pelargos, som betyder stork. Namnet kommer sig av att pelargonens fröer sägs påminna om små storknäbbar.

Släktet

Från början klassificerades pelargonerna in i nävesläktet; Geranium. Det var Carl von Linné som namngav släktet Geranium och klassificerade in pelargoner i detta släkte.
1788 fick dock pelargonerna ett eget släkte, Pelargonium, av den franske botanikern Charles- Louis L`Hèritier de Brutelle.

Alla växter är indelade i familj, släkten och arter. Arterna kan i sin tur vara indelade i grupper/sektioner och även ha underarter, varianter och former.

Förädlade växter kan också vara indelade i sorter och inom sorten finns namn. Dessa sorter kallas på engelska för Cultivars och vi använder ibland den försvenskade varianter ’kultivarer’, men mer ofta ordet ’sort’ eller ’hybrid’.

Växtsläktet Pelargonium ingår i familjen Geraniaceae och innefattar alla pelargoner.
Släktet Pelargonium är i sin tur uppdelat i olika sektioner inom vilka de olika vilda arterna är indelade.

Arter inom varje sektion har gemensamma drag och därmed olika krav på skötsel varför det kan vara bra att känna till vilken sektion en viss art tillhör. Det är mycket troligt att nya sektioner kommer att tillkomma framöver och att arter kommer att flyttas mellan sektioner, eller till dessa nya. Dessa förändringar av grupptillhörighet beror helt enkelt på att botaniker fortsätter att forska kring dessa arter och upptäcker att dagens klassificering kanske inte är helt korrekt.

Sortnamn

1959 fastslogs nomenklaturen för sorter. Kultursorter, dvs. de förädlade, icke vilda arterna, får inte ges namn på latin och skall skrivas med stor begynnelsebokstav inom enkla citationstecken.

För att komplicera det hela har en pelargon ofta minst tre namn; förädlarens namn på plantan, namnet som används vid marknadsföring och det namn under vilket pelargonen är registrerad.
Dessutom kan en pelargonsort ofta marknadsföras under olika namn i olika länder.

Det namn vi i allmänhet kommer i kontakt med är ju trots allt det som de marknadsförs under. De andra namnen är sällan något man kommer i kontakt med utan är bara bra att känna till att de finns.

(Mer om namnsättning, Botanik och Systematik finns att läsa på denna länk)

Hur vet man att det är en pelargon?

De vilda pelargonernas blommor har nästan alltid 5 kronblad där de två övre oftast skiljer sig från de tre nedre i storlek, form och ibland även färg. Hos förädlade sorter är denna skillnad oftast inte lika tydlig, men finns ofta där ändå.

Pelargonium incrassatum blomflockel — Blomflockeln hos P. incrassatum

Blomfärgen hos vilda pelargoner varierar från blekt gult, gröngult, rosa, violett och mörkt purpur. Det finns bara fyra vilda pelargoner som har riktigt röda blommor.
De flesta blommorna är enkla, dvs. har fem eller färre kronblad. Ofta finns fläckar i annan och/eller mörkare färg på de övre kronbladen.
Dessa fläckar fungerar som nektarguide och är till för att leda pollinerande insekter och fåglar till blomman.

Blommorna är samlade i flockar där alla blomstjälkarna växer från en gemensam punkt; blomställningen.
Antalet blommor i flocken varierar. Till skillnad från de flesta andra flockblommande växter slår blomman i mitten av flocken först ut av flockeln iställedt för tvärtom. Därför vissnar de också inifrån och ut.

Pelargoner har 10 ståndare varav 2-7 är fertila, det vill säga att de innehåller pollen. Stiftet är uppdelat i fem märken.
Ståndare och pistill mognar inte samtidigt. Detta gör att pelargonens blomma inte kan pollinera sig själv.

Direkt efter pollinering/befruktning börjar pelargonens frukt att utvecklas kroppen börjar svälla.
Hos arter och enkelblommande sorter märks detta extra tydligt eftersom svullnaden orsakar att kronbladen börjar falla, ibland redan efter bara några timmar.

När den är helt mogen spricker frukten upp i fem delfrukter – fröerna.

december 28, 2013

Primärhybrider – Beskrivning

Primärhybrid betyder strikt att det är en sort som uppkommit genom en korsning mellan två vilda arter i odling. Oftast benämns även resultatet av naturliga korsningar som uppstått ute i det vilda primärhybrider.

Ibland används också benämningen primärhybrid i en lite vidare bemärkelse även på sorter som korsats fram mellan en vildart och en primärhybrid eller för korsningar mellan två primärhybrider eller liknande korsningar av sorter som ligger nära de vilda arterna.

Inom pelargonvärden är det lite olika vad som brukar klassificeras in i gruppen primärhybrider, men tanken med denna grupp lär vara att beskriva sorter med utseende och egenskaper som ligger väldigt nära vilda arter.

Många av de vackraste och mest populära primärhybriderna korsades fram redan under 1800-talet. Tyvärr har dokumentationen över dessa korsningar inte bevarats utan i många fall är det gissningar som ligger bakom beskrivningen av dessa sorters ursprung.

Ska man följa de namnsättningsregler som gäller för växter generellt så ska primärhybridernas namn bestå av P. (för Pelargonium) x (för korsning) och sedan namnet med stor bokstav omgivet av ’Fnuttar’. Som till exempel P. x ’Ardens’. Ibland anges efter sortnamnet också namnen på frö- respektive pollenföräldern, till exempel P. lobatum x P. fulgidum.
Men inga regler som inte har undantag. En hel del primärhybrider eller sorter med nära släktskap till vilda arter har ’vanliga’ sortnamn så det är inte alltid lätt att veta vad som är vad.

Egenskaper

Primärhybridernas egenskaper skiljer sig mycket åt beroende av från vilken eller vilka vildartsgrupper föräldrarna kommer.
Det finns allt från geofyter som vissnar ner på sommaren och blommar på senvintern till frodiga städsegröna sorter som blommar hela sommaren.

Skötsel

Det är svårt att ange något specifikt skötselråd för denna grupp eftersom egenskaperna inom gruppen är väldigt olika.
Generellt sett kan man ändå säga att primärhybrider vill ha väldränerad jord, oftast inte behöver så mycket vatten och klarar sig med en svagare dos näring än mer förädlade sorter.

Förökning

Primärhybrider förökas normalt med sticklingar, men t.ex geofyter kan också förökas med hjälp av rotknölar.
Om man sår frö från en primärhybrid blir det en helt ny sort så varför inte prova?

Sorter

Bilder och beskrivningar på olika sorters primärhybrider finns under länken Primärhybrider under rubriken Pelargoner i menyn.

december 28, 2013

Pelargonhistoria

Första pelargonen till Europa

Den första pelargon kom till Europa i början av 1600-talet eller i slutet av 1500-talet och var troligen P. triste. De kom med handelsfartygen som åkte mellan Europa och Indien (de Ostindiska kompanierna) där plantor och fröer samlades in i Kapprovinsen i Sydafrika där man stannade för att bunkra mat och vatten längs vägen.

Från Leidens botaniska trädgård skickades några frön till Frankrike år 1631. Samma år mottag John Tradescant i England några frön av P. triste av sin gode vän Rene Morin från Paris.

År 1672 reste den Holländska botanikern Paul Hermann till Sydafrika med uppdrag att samla in växter. Han skickade frön till Jacob Breyne som sedan illustrerade några arter av år 1678.

Första pelargonen till Sverige

Man vet inte riktigt när den första pelargonen kom till Sverige men man har hittat dokument från slutet av 1600-talet i förlagan till ett planschverk, kallat Blomboken, av Olof Rudbeck.
Den art som avbildades där var P. capitatum. Enligt en anteckning på planschen skall Olof Rudbeck ha fått pelargonen år 1690 av sin svåger Gustaf Lohrman.

Vildart pelargonium capitatum — P. capitatum

Dokumentation och klassificering

Under 1700-talet var utbytet mellan botaniker i Europa mycket stort och frön och sticklingar skickades mellan länderna.
Många botaniker sändes också till Sydafrika med Ostindiefartygen i uppdrag att samla in växter.

1732 gavs verket ”Hortus Elthamensis” ut av den tyskfödde Johannn Dillenius. Detta verk beskriver flera pelargonarter.

1789 gavs boken ”Hortus Kewensis” av fransmannen Charles-Luis L’Hertier ut. Boken gavs ut efter hans död och beskriver 90 arter.
Det var vår egen Carl von Linné som felaktigt klassificerade pelargonerna att tillhöra nävesläktet geranium.

1788 fick pelargonerna sitt eget släkte av den franske botanikern Charles- Louis L`Hèritier de Brutelle.

I kommersiell odling

Den kommersiella odlingen av pelargoner började vid den senare hälften av 1700-talet.
England, Frankrike och Tyskland är de länder som har betytt mest i arbetet med att korsa fram nya sorter och sprida pelargonerna till en mer allmän publik.
På 1780-talet fanns tre plantskolor i England som odlade och sålde pelargoner.

Hybridiseringsarbetet tar fart

Under slutet av 1700-talet ökade intresset för hybrider. Vid denna tidpunkt förstod man inte riktigt vilka mekanismer som låg bakom och nya hybrider uppstod av en slump där endast moderplantan var känd.

I början av 1800-talet ökade kunskapen om hur hybrider uppstår och föregångarna till vår tids zonalpelargoner och Engelska pelargoner togs fram.
Inte långt senare kom de första exemplaren av doftpelargoner, pelargoner med dekorativa blad och hängpelargoner.

Målet för dessa tidiga korsningar var att ta fram sorter med stora runda blommor i starka färger. Dessa tidiga korsningar fick ett latinskt namn, t.ex P. splendidum. Först på 1830-talet började de första sortnamnen att användas.

Allmän spridning

1800-talet kan ses som pelargonernas glansperiod. De flesta av de idag kända arterna var insamlade och man ägnade sig åt omfattande korsningsförsök.

Under mitten av 1800-talet blev pelargonen mer allmänt spridd då det blev vanligt att odla krukväxter på fönsterbrädan. Detta medförde att även allmänheten som inte hade dyra orangerier och växthus till sitt förfogande fick möjlighet att odla pelargoner.

Odlingen av pelargoner (och andra växter) hade tills nu mestadels varit en sysselsättning för män. När växterna nu flyttade in i hemmen blev odlingen av dessa mer och mer en sysselsättning för kvinnor.
Att pelargonen flyttade in i ”var mans hem” och att odlingen av dem mer och mer övertogs av kvinnor medförde att pelargonen förlorade en del av sin status.

Många nya sorter utvecklas

1900-talet innebar en fullkomlig explosion i framtagandet av nya sorters pelargoner men de två världskrigen medförde att många av de gamla sorterna gick förlorade när växthusen inte längre kunde värmas upp eller behövde användas för odling av ätliga växter istället. Det var till och med enligt lag förbjudet att använda växthusen till någon annan odling än till mat.

Idag

Pelargonen odlas kommersiellt i stora mängder då den både används i offentliga planteringar och är mycket populär att odla hemma i blomlådor och amplar. Tack vare det stora intresset för pelargoner finns det även utrymme för mer udda sorter. Man bedömer att det sedan hybriderna började dokumenteras och säljas har över 25 000 olik hybrider varit tillgängliga på marknaden. Fler sorter blir kontinuerligt tillgängliga i takt med att antalet samlare och antalet förädlare ökar.

december 28, 2013

Vilda pelargoner – Beskrivning

Det finns i dag cirka 300 dokumenterade arter av vilda pelargoner. Nya arter tillkommer då och då. Det kan vara helt nya arter som påträffas eller arter som tidigare betraktas som underarter som klassificerats om.

Vad är en vildart?

Hur vet man att det är en ren art och inte en korsning som påträffas ute i naturen?
Detta är inte helt givet, men en tydligt definition finns: Den ska vara ’fröäkta’, dvs ett frö som tas från en planta och sedan sås ska ge en likadan planta och detta ska kunna ske i vilt tillstånd. Den ska heller inte korsa sig hur som helst med andra pelargoner.

Pelargonernas geografiska spridning

De flesta arterna växer vilt i Sydafrika, några längre norrut på den afrikanska kontinenten. Ett antal återfinns i Australien och en enstaka på ön S:t Helena. Den art som växer vilt längst norrut heter P. endlicheranum och växer Turkiska bergstrakter.

I det vilda växer pelargoner ofta på hög höjd på klippor eller i utkanten av skogar i sandig och stenig terräng. Där regnar det sällan, men när det väl regnar så regnar det kraftigt, framförallt vintertid.

En del pelargoner är mer suckulenta än andra. De växer där det nästan aldrig regnar och får sitt behov av vatten tillfredsställt från den dagg som faller på den.
Andra arter har en annan strategi. De vissnar istället ner helt under de värsta torrperioderna och överlever underjord som rotknölar. Denna typ av vildarter kallas geofyter.

Utseende och växtsätt

Pelargonens namn säger oftast en del om dess utseende. Några exempel är P. zonale som har en mörk zon på bladen och P. longifolium med sina avlånga blad.

Storleken hos de vilda pelargonernas varierar mellan olika grupper och arter. En del är bara några centimeter höga medan andra kan bli ett par meter.

Även bladens storlek och form varierar mycket. Hos några påminner bladen om dill, hos andra är de runda och centimeterstora. Ytterligare andra har decimeterstora och djupt flikiga blad.

Blommorna hos de vilda pelargonerna har färger i olika toner av vitt, rosa, violett och olika nyanser av lila. Hos en handfull arter är blommorna klart röda.

Fleråriga och ettåriga arter

Det finns både vad man kan betrakta som ettåriga och fleråriga arter. De ettåriga frösår sig lätt och ersätts löpande av nya små plantor.

I odling kan de så kallade ettåriga arterna utan problem odlas under flera år. Ettåriga arter är snabbväxare som ofta får en mängd blommor som sätter många fröer.

De fleråriga arterna tar oftast längre tid på sig innan de börjar blomma och har vanligen färre blommor än de ettåriga.

Korsa vilda arter

Det är inte helt enkelt att bara korsa arter med varandra. Olika arter har olika uppsättning kromosomtal vilket gör att de helt enkelt inte går att korsa.

Skötsel

Flertalet vildarter är relativt lättskötta och trivs bra även odlade i kruka, men det finns även arter som är ganska kräsna.

Pelargoner som grupp är mer eller mindre suckulenta och klarar oftast torka mycket bättre än för mycket vatten. Hos en del arter ser man tydligt att de är väldigt suckulenta och de ska man vara försiktiga med så de inte övervattnas.

Många arter växer i mycket varma områden och klarar både stark hetta och sol. Dock blir de allra finast om de skyddas från stark värme.
Det är inte ovanligt att en del arter tappar blad sommartid när det är som allra varmast. Detta är helt naturligt och deras sätt att skydda sig mot hettan.
Nya blad växer ut igen så snart temperaturen blir mer måttlig.

På motsvarande vis vilar också gruppen geofyter under årets varmaste period. Många av dem vissnar då ner helt och endast en liten del av stammen, eller ingenting alls syns ovanför jorden. Under denna period ska man vara väldigt återhållsam med vatten och låta plantan vila i skydd från stark sol och värme.
Tillväxten med nya blad kommer igång i slutet av september eller lite senare och blomningen brukar komma igång någon gång mellan januari och april. Detta förutsätter dock att de står ljust och helst lite svalare än rumstemperatur.

Ett bra sätt att efterlikna lite av de naturliga förutsättningarna är att blanda planteringsjorden med grov sand eller perlite. Då får man en väldränerad jord som inte håller kvar för mycket vatten.
Vattna ordentligt, men var noga med att låta plantan torka upp mellan vattningarna.

Synonymer

De vilda arterna har upptäckts och dokumenterats parallellt och ibland av olika individer vid olika tillfällen oberoende av varandra. Dessa har då fått olika namn. För flertalet arter har man idag fastställt ett namn som det egentliga, men fortfarande förekommer en hel del synonymer, dvs. en art beskrivs med två eller till och med flera olika namn.

december 28, 2013

Pelargonens blommor

Vilda former

Vildarternas blommor har med få undantag fem kronblad som mer eller mindre tydligt är uppdelat på två övre och tre undre blad. Hos vissa arter har någon av dessa grupper starkt förkrympta kronblad, men de finns trots allt där.

De vilda arterna har ofta vita, ljust cremefärgade eller olika nyanser av ljust rosa och lavendellila, men även skarpare röda och mörka färger förekommer samt i ett fåtal fall gult.

Blomfärg

Blad de framkorsade pelargonerna förekommer alla nyanser inom den röda färgskalan med både varma och kalla färger från vit till djupt vinrött. Gula, eller snarast ljust cremegula färger finns hos ett fåtal hybrider. Lila och lilarosa blommor finns, men ingen som är klart blå.

Mönstring

Väldigt ofta har blommorna hos både arter och hybrider en mönstring på blomman i en mörkare nyans eller ofta i vinrött eller mörkt lila. Denna mönstring brukar främst sitta på de övre kronbladen, men det är inte heller ovanligt att den förkommer även på de undre kronbladen. Dessa mönster kallas ibland fjädermärken då formen på mönstren kan påminna om tunna fjädrar då bladnerverna antar denna avvikande färg. Dessa fjädermärken kan vara mer eller mindre tydliga och i vissa fall bara synas som ett par tunna streck.

Ibland har blommans öga (området närmast mitten) en mörkare eller ljusare nyans. Den avvikande färgen på ’ögat’ kan vara jämt fördelat över alla kronblad men är ofta mer tydligt på de övre kronbladen.

Ibland sammanfaller båda dessa infärgningar med ett öga i ljus färg kombinerat med mörkare fjädermärken.

Det finns även en mängd andra olika mönstringar som till exempel avvikande färg på bladkanten och regelbundna randningar. Ytterligare andra har fått speciella benämningar och beskrivs i texten längre ner på sidan.

Enkelblommande

De så kallade enkla blommorna är de ursprungliga som man finner hos de vilda arterna. Enkelblommande kallas de sorter som ar fem kronblad.

Pelargon med enkla blommor — Pelargon med fem kronblad – enkla blommor

Halvdubbla blommor

Halvdubbla blommor kallas de som har 6 till 8 kronblad. Pelargoner med halvdubbla blommor förekommer inom alla sortgrupper.

Ursprunget till de dubbla och halvdubbla sorterna var spontana sportar som uppstod på enkelblommande zonalpelargoner i Frankrike under slutet av 1800-talet.

Dubbla blommor

Dubbla blommor kallas det när den enskilda blomman har fler än 8 kronblad. En del sorter kan ha blommor med uppemot 20 kronblad. Pelargoner med dubbla blommor återfinns i alla sortgrupper.

Fågeläggslblommande

Fågeläggsblommande pelargoner. ’Birdsegg’ på engelska, har kronblad med små, jämnstora fläckar, nästan som små stänk, ofta mer koncentrerade närmare blommans mitt. Fläckarnas utseende påminner som framgår av namnet om det mönster man ibland ser på fågelägg. Oftast är färgen på de små fläckarna i en snarlik färgskala som kronbladens bottenfärg.

Fågeläggsblommande pelargoner utvecklades på 1800-talet i Frankrike. Kring sekelskiftet Runt 1900 kom de första äggskalsblommande sorterna till England där de förädlats vidare. Sorten är dock inte lika vanlig idag som den varit tidigare.

Äggskalsblommande

Äggskalsblommande pelargoner kallas för ’Eggshell’ eller, ’Spreckled’ på engelska. Äggskalsblommande pelargoner har infärgning av oregelbundna fläckar, streck och fält på kronbladen. Ofta i en helt avvikande färg, men ibland i en nyans nära bottenfärgen. Man kan säga att mönstret påminner lite om krossat äggskal.

Äggskalsblommande sorter finns inom flera sortgrupper, dock inte bland doftpelargoner och unikpelargoner. Denna blomtyp har utvecklats från de fägeläggsblommande sorterna och sägs ha utvecklats redan kring 1870. Inga äggskalsblommande sorter från den tiden finns dock kvar utan de dök upp igen först i början av 1980-talet. Då lanserade den engelska förädlaren Ray Bidwell den dvärgväxande, enkelblommande zonalpelargonen, ’Shelly’ vars blommor är av äggskalstyp. ’Shelly’ blev snabbt populär och sedan dess har mängder med äggskalsblommande pelargoner korsats fram. Äggskalsblommande pelargoner har alltid oregelbundna mönster på kronbladen till skillnad från fågeläggsblommande som har ett mer regelbundet prickmönster.

Kaktusblommande

Denna typ av blommar har fått sitt namn från att de påminner om kaktusblommande dahlior. På engelska kallas de just ’Cactus’ eller ’Poinsettia-flowered’. Kaktusblommande former förekommer bara inom zonalgruppen och är inte särskilt vanlig. Blommornas speciella utseende beror på de smala hoprullade kronbladen som spretar ut i flockar om upp till 20 blommor. Kaktusblommande zonaler finns i enkla, dubbla och halvdubbla former och i de felsta färger som vanligen förekommer hos zonalpelargoner. Mest vanligt är enfärgade blommor, men sorter med avvikande färg i mitten finns också.

Många kaktusblommande sorter har ett upprätt och rangligt växtsätt. Genom att toppa dem regelbundet får man en stadigare och mer förgrenad planta. Zonaler med enna blomtyp utvecklades i England och Frankrike i slutet av 1800-talet genom spontana mutationer från enkla och dubbla zonaler. Den äldsta dokumenterade sorten som fortfarande odlas heter ’Fire Dragon’.

Nejlikblommande

Nejlikblommande pelargoner, ’Carnation flowered’, på engelska, är en relativt ovanlig blomtyp. Som framgår av namnet påminner blomman till viss del om en nejlilkas och då avses främst kronbladets kant som är småflikig. Det finns sorter med enkla, dubbla och halvdubbla blommor i alla vanliga zonalblomsfärger. Ibland har blomman också en lätt ådring eller teckning i en kompletterande färg.

Nejlikblommande sorter återfinns inom grupperna, zonaler, hängpelargoner och stjärnpelargoner.

Rosenknoppsblommande

Man brukar säga att en ’äkta’ rosenknoppspelargon saknar ståndare och pistiller. Den är alltså steril och på grund av detta utvecklas endast få ’äkta’ nya sorter eftersom de måste komma från mutationer/sportar då sexuell förökning inte är möjlig.

Däremot finns det betydligt fler pelargoner med rosenknoppslika blommor med ståndare och pistill som kontinuerligt bidrar till att fler sorter med denna blomtyp utvecklas genom konventionell hybridisering.

De äldra rosenknoppspelargonerna blir ofta stora och är högväxta. Det finns även dvärg- och miniatyrsorter som har rosenknoppsblommor.
Även en del hängpelargoner har vad som kan kallas för rosenknoppsliknande blommor.

De täta blommorna är känsliga för regn eftersom vatten lätt fastnar i kronbladen. De blir då snabbt fula och därför rekommenderas att de placeras i skyddat läge under tak.

Tulpanblommande

Benämningen tulpanblommande kommer från blommornas tulpanlika utseende. Även på engelska kallas de ’Tulip flowered’.

Denna blomtyp har utvecklats relativt nyligen och är fortfarande relativt ovanligt. Den första sorten utvecklades kring 1966 i USA när Ralph och Robert Andrea använde sig av sportare och vidare korsningar baserat på zonalpelargonen ’Neon Fiat’.
Tulpanblommande sorter kom till Europa först på 1980-talet och har snabbt blivit mycket populära på grund av de fina blommorna.

De har oftast fem till åtta kronblad. Dessa utvecklas bara delvis så att de framstår som lätt knutna, outslagna tulpaner.
Flocken sitter oftast på en kraftig stjälk och kan innehålla ända upp till 60 blommor även om drygt 20 är mer vanligt.

De sorter som utvecklats från originalet är ofta relativt storvuxna och blir till högresta, gängliga exemplar. Ibland har de behandlats för att få en mer kompakt form, men när behandlingen går ur plantan börjar den växa rejält.

Bladen på dessa är mer succulenta än övriga zonalers blad och ofta lite oregelbundet tandade.

Tulpanblommande sorter är ibland ’instabila’, det vill säga, de återgår till ursprungsformen med helt utvikta blad. Avlägsna grenar med denna typ av blommor för att gynna de grenar som ger ’rätt’ sorts blommor.

december 28, 2013

Pelargonens blad

Inom pelargonsläktet finns många olika bladtyper. Här finns allt från de närmast dilliknande bladen hos P. triste till stora, runda, kompakta blad som hos många zonaler och allt däremellan.

Utseendet på bladen skiljer sig åt ganska mycket dels mellan olika sortgrupper, men också inom grupperna. Även storleken på bladet varierar mellan olika sorter från några millimeter upp till 15-20 centimeter.

Det finns ingen möjlighet att kortfattat beskriva alla dessa varianter, men här följer en liten sammanställning om typiska bladformer, färg och sedan en översikt över de mest vanliga mönstringar pelargonens blad kan ha.

Bladform

Bladens utseende har formats från vad som har varit framgångsrikt för överlevnad och förökning i de vilda arternas naturliga miljö. Genom att studera bladens utseende kan man konstatera att olika arter valt olika strategi.
Blad med skinande yta, succulenta blad och lätt ludna blad skyddar mot starka solstrålar. Grova, veckade blad ger ett skydd mot uttorkning.

Några exempel på olika bladytor:
– Räfflad
– Luden eller sträv
– Krusig
– Blank

Det är inte bara klimatet som bidragit till de olika bladtyperna. Det är även viktigt att klara sig från att bli uppäten.
Det här kan vara en orsak till att många blad är djupt flikiga eller har tandade kanter. Ett djur eller en insekt kan till exempel tolka ett sådant blads utseende som att något annat djur redan smakat och funnit det oätligt.

Även den mörka zonen som återfinns hos många vildarter kan avskräcka genom att likna spillning, vilket många djur och insekter gärna undviker.

Mest vanligt är att bladet är symmetriskt, runt, eller avlångt med en bredd på bladet som motsvarar ungefär halva dess längd. Mindre vanligt är det med blad som är kortare från bladfästet till topp än på bredden, men det förkommer och är till exempel väldigt vanligt hos stjärnpelargoner och formosumhybrider.

Utformningen av bladen är väldigt olika. Djupt flikiga, mer eller mindre sirligt utformade blad är vanligt tex. hos doftpelargonerna men även hos unikpelargoner. Kanten kan också vara rundad eller uddig med mer eller mindre djupa flikar Även bladlobernas utformning skiljer ganska mycket åt vilket kan vara bra att använda för jämförelse mellan olika sorter, särskilt inom gruppen zonaler. Tittar man lite närmare på bladet framstår det också om kanten är mer eller mindre flikig, tandad, räfflad eller bågad.

Ytterligare en faktor för bladets form är om det är mer eller mindre platt, har en böljande form, är bågformat, eller kanske lätt veckad.
– Böljande
– Veckad
– Bågformat

Bladets placering på stammen skiljer sig en del mellan olika sorter. Hos en del sitter bladen parallellt, dvs mitt för varandra och hos andra diagonalt Bladstjälken kan vara lång eller kort, och ha olika vinkling ut från stammen och även själva bladets vinkling från stjälken varierar en del.

Bladfästet vid stjälken är också olika. Hos en del sorter sitter stjälken nästan mitt under bladet eftersom bladfästet är bågformat och hos andra sorter utgår bladet tydligt från bladstjälken, tex om bladet har en eliptisk form och hos formosumhybrider.

Doft

Nästan alla pelargoner luktar. Mer eller mindre gott. Många av våra vanliga zonaler luktar ganska starkt vid beröring, men doften blir ännu kraftigare om man bryter eller mosar ett blad. Det är en svårbestämd doft som kanske kan beskrivas som dammigt bitter.

Godare än så luktar de så kallade doftpelargonerna samt många unikpelargoner, vildar och en hel del vildarter vars blad avger dofter som ofta beskrivs som ros, citron, citrus, kryddig eller aprikos.

Doftämnena lagras i små körtlar som finns i hår på bladet. Även här har det att göra med anpassning för överlevnad och fortplantning. Pollinerande insekter lockas och växtätare skräms iväg.

Bladfärg

Pelargonblad finns i nästan alla gröna nyanser och med inslag av toner i gult, grått, silver, koppar, brunt och nära svart. Utöver det gröna så finns det också sorter som brukar benämnas ’Pelargoner med dekorativa blad’. Dessa kallas på engelska ofta för ’Fancy leaves’ eller ’Ornamental pelargoniums’.

Färgen på bladets undersida är vanligen samma som översidan, eller något blekare, men kan ibland skifta i en avvikande färg, tex. svagt vinrött.

Mönstring

Zon

Hos zonalerpelargoner och stjärnpelargoner, men även hos en del hängpelargoner, och inom andra sortgrupper förekommer ibland en mörk zon på bladet. Zonen är ett rött pigment som syns igenom den gröna klorofyllen som en mörkbrun, kopparfägad eller mörkgrön färg. Storlek, placering och färg på zonen skiljer sig mellan olika sorter. Zonen är oftast placerad mitt på bladet, men ibland närmare bladets ytterkant eller bladfästet. Även bredden på zonen varierar från nästan hårfin till att täcka nästan hela bladet.

Sorter där zonens färg avviker kraftigt från den gröna färgen och sorter där zonen är dominerande klassas oftast in i gruppen ’Pelargoner med dekorativa blad’.

Brokbladiga sorter

De brokbladiga pelargonerna var mycket populära och utvecklades främst i England under den viktorianska tiden.
Under mitten av 1800-talet utvecklades många sorter av den hängivne förädlaren Peter Grieve som även har en sort uppkallad efter sig.
Tyvärr har inte många sorter från den tiden överlevt, men ett fåtal finns i odling. Sorten ’Mrs Pollock’ är en utav dessa som togs fram 1859 av Peter Grieve.

De flesta brokbladiga sorterna har utvecklats från sportar med avvikande bladfärger.
De olika färgerna beror på mutationer i bladcellerna och är egentligen en defekt på kloroplasterna som gör att den gröna färgen i klorofyllet inte framträder normalt.
Sticklingar från dessa har sedan vidareförädlats och nya sorter har korsats fram.

Idag testas olika tekniker för att provocera fram brokbladiga varianter genom att till exempel utsätta plantor för olika typer av strålning.
Metoden har visat sig ge viss framgång, men tekniken är ny och mycket återstår ännu innan dess resultat kan bedömas fullt ut.

En brokbladig planta kan plötsligt få ett skott med helt normal grön färg. Det beror på att celler med normal klorofyll tagit över. Dessa helgröna skott bör man ta bort med en gång så att de inte tar över och börjar dominera plantan.

Många brokbladiga sorter odlas främst för det vackra bladverkets skull, men det finns även många med vackra blommor. Vanligast hos de brokbladiga sorterna är enkla blommor men även halvdubbla och dubbla blommor finns också.

Blomfärgen hos de brokbladiga pelargonerna är ofta röd eller rosa, men även vita och rosa blommor finns. De brokbladiga sorterna är ofta mycket populära och många förädlare jobbar med att få fram nya spännande färgkombinationer både på blad och blommor.

Bladfärgen på pelargoner utvecklas allra mest när det är svalt och ljust vilket innebär att de oftast är allra vackrast tidig vår och på hösten. Sommartid när temperaturen stiger mattas färgerna av en del, men visst är de forfarande vackra!

Placera dem helst skyddade från starkt solljus eftersom bladen annars lätt tar skada. Ju mindre grönt (mer ljusa och avvikande färger), dess mindre tål de starkt solljus.

En del brokbladiga sorter är lite svårare att odla än sina gröna släktingar eftersom de har mindre växtkraft på grund av mindre mängd klorofyll.

Särskilt tydligt märks detta bland vissa sorter när man tar sticklingar då vissa brokbladiga sorter är väldigt känsliga och lätt drabbas av svampangrepp eller mögel.

Brokbladiga sorter växer nästan alltid långsammare och har ofta ett mindre utvecklat rotsystem än sina grönbladiga släktingar och behöver därmed lite mindre vatten och näring. Det är inte ovanligt att sorter med mycket vitt i bladen får fnasiga, bruna kanter på bladen. Detta är oftast ett tecken på att de fått för mycket vatten. Tyvärr är det lätt att tolka det som att de är torra så många gör misstaget att vattna dem ytterligare, vilket kan få tragiska konsekvenser. Känn alltid efter med fingret i jorden innan du vattnar. Detta är extra viktigt med brokbladiga sorter.

Alla brokbladiga sorter är dock inte lika svårodlade. Det finns många som är väldigt tåliga och inte alls skadas av övervattning. Svårigheterna gäller främst små, klenväxande sorter med mycket vitt i bladen.

De brokbladiga sorterna delas in i grupperna trefärgade och tvåfärgade.

Trefärgade

De trefärgade sorterna, på engelska ’tri-coloured’, har blad med olika nyanser av rött, rosa, orange, lila, brunt, vitt eller gult där den gröna färgen i bladet är försvagad eller ibland till och med saknas helt.
Färgerna är oftast grupperade som en zonfärg, en färg i bladets mitt och en kantfärg.

Trefärgade sorter med gult inslag kallas gyllene, på engelska ’golden tri-coloured’. Sorter där den gula nyansen saknas och istället antar en vit, kallare ton kallas silverfärgade, eller på engelska ’silver tri-coloured’.

Trefärgade pelargoner övervintras säkrast i ganska ljusa förhållanden i en så torr miljö som möjligt eftersom deras växtkraft är lätt försvagad och de är extra känsliga för kombinationen fukt och kyla.

Tvåfärgade

Hos de tvåfärgade sorterna, som på engelska kallas ’bi-colored’, är den avvikande färgen vit eller gräddgul. Oftast är det bladets kanter som har en mer eller mindre regelbunden färgning.

De flesta tvåfärgade blad har en kall vit ton och benämns silver, men ett fåtal sorter med mer varmare cremegul ton, gyllene, finns också.

Gyllene blad

Gyllenbladiga, eller ”Golden” som de kallas på engelska är sorter med vanliga enfärgade blad där den gröna färgen närmast antar en neongrön, eller ljusgul färg.

Denna grupp har med få undantag en vacker, zonmarkering på bladet som ofta har en kopparfärgad ton.

Variegerade blad

Ett blad kallas för variegerat när det har oregelbundna, närmast flammiga fläckar i vitt eller cremegult på de annars gröna bladen. Detta är mest vanligt hos doftpelargoner, men finns även inom andra sortgrupper.

Variegerade former är nästan uteslutande resultatet av en mutation på en helgrön planta, det vill säga en sport.

Blad med nervbandsmosaik

En lite mer ovanligt bladsort är de med så kallad nervbandsmosaik. Nervbandsmosaiken, som orsakas av ett ofarligt virus, syns på bladet som ett vitt eller gulaktigt ofta finmaskigt nätverk.

Denna typ av blad finns hos ett antal hängpelargoner och hos ett fåtal zonaler.

Fjärilsmönster

Fjärilsmärke, ’Butterfly mark’ på engelska kallas de blad som har ett gräddgult, oregelbundet märke mitt på bladet. Namnet kommer som det låter från att det till formen påminner om fjärilsvingar.

Det finns även sorter som har den omvända färgställningen, det vill säga ett gyllen blad med ett normalgrönt fjärilsmönster på bladets mitt.

Fjärilsmönster uppkommer ofta som en sport på en brokbladig planta, men även från frösådder där sådana varit inblandade som förälder.

Mörka och kopparfärgade blad

Sorter med speciell form på zonen och blad som nästan är helt bruna, svartbruna eller kopparfärgade klassas ibland också som ’pelargoner med dekorativa blad.

Blad med mörk sköld

På sorter där den mörka zonen ’hamnat i mitten av bladet’ brukar man prata om att bladet har en brun eller kopparfärgad ’sköld’.

december 27, 2013

Hybridhängpelargoner – Beskrivning

Hybridhängpelargoner är helt enkelt en grupp framkorsad av hängpelargoner och zonalpelargoner.
Det engelska namnet på denna grupp är ”Hybrid Ivy-leaved pelargoniums”.
De första hybridhängpelargonerna utvecklades i mitten av 1800-talet.
Det finns inte så väldigt många olika hybridhängpelargoner, men ett antal av dem är väldigt populära som t.ex den rosa rosenknoppsblommande ’Rococo’ och den skarpt röda ’Solo’. Fler sorter kommer kontinuerligt ut på marknaden och många sorter i gruppen är mycket odlingsvärda.

Egenskaper

Blommor

Blommorna är ofta stora och dubbla till halvdubbla, några liknar närmast rosenknoppar, men även enkla sorter finns. Mest vanligt är enfärgade blommor i nyanser från ljust rosa till skarpt rött.
Ett fåtal sorter har lila eller vinröda markeringar i mitten av blomman.

Blad

Bladens utseende påminner mycket om de hos zonalpelargoner, men är oftast lite saftiga och vid en närmare titt brukar man ganska tydligt se dess släktskap med hängpelargoner.
Bladfärgen är ofta mättat grön eller aningen ljusare grön. Zonmarkering är ovanlig.
Endast någon enstaka sort med cremefärgade bladkanter finns.

Växtsätt

Hybridhängpelargoner har ett mer upprätt än hängande växtsätt trots sin bakgrund. Hur upprätt eller utbrett deras växtsätt är har med deras anlag att göra. En del liknar mer vanliga zonalpelargoner och avslöjas mest på bladformen, medan andras växtsätt är relativt utbrett och behöver gott om plats att breda ut sig i sidled.
De flesta har ett kraftfullt växtsätt, är relativt rikblommande och blommar också under en längre period.

Skötsel

Hybridhängpelargoner sköts och förökas i stort sett som zonalpelargoner.
Under vintern föredrar de en sval och ljus placering, men klarar ofta även svalt och mörkt eller en plats på fönsterbrädan.

Placering

Många hybridhängpelargoner blir relativt storvuxna och vill därför ha en ganska stor kruka. Allra bäst trivs de utomhus på en skyddad plats där de passar utmärkt i amplar, urnor och väggkorgar.

Sorter

Bilder och beskrivningar på olika sorters hybridhängpelargoner finns under länken Hybridhängpelargoner under rubriken Pelargoner i menyn.

december 27, 2013

Formosumhybrider – Beskrivning

Detta är en mycket liten grupp hybrider som egentligen sorterar under sortgruppen zonalpelargoner. Varför de här fått bli en egen grupp är på grund av det annorlunda utseende på blad och blommor som är unikt och speciellt för just formosumhybrider.

Dessa pelargoner kallas ibland också Fingerpelargon, eller ’Five Fingered pelargoniums’ på engelska. Och ser man bladen förstår man varför.

Det är inte klarlagt hur denna grupp av pelargoner uppstått, men det finns ett par spännande berättelser man kan läsa om som utger sig för att förklara varifrån de kommer.

En berättelse som återfinns i flera engelska och amerikanska böcker i ämnet berättar om amerikanen Milton H. Arndt som fann en liten planta i en hotellplantering i Mexico. Sorten han hittade fick namnet ’Formosum’ eftersom man trodde att den kommit dit med ett japansk skepp. (Formosum är ett gammalt namn för Japan).
Oavsett hur de uppstått är detta en liten, men spännande grupp med väldigt speciella pelargoner.

Egenskaper

Blommor

Blommorna i denna grupp har en speciellt utseende. De har smala kronblad som är mer eller mindre ihoprullade. Det finns enkla, halvdubbla och dubbla blommor som här innebär att de är mer eller mindre ’tufsiga’.

Den sort som antas vara den ursprungliga formosumhybriden kallas just ’Formosum’ eller ibland också ’Els’, har korallröda blommor.

Vanligast är olika nyanser av orangerosa till korallröda, men det finns också röda, vita och rent rosa blommor.

Blad

Bladen, som ju har givit dem namnet Fingerpelargoner har en mycket speciell form som kan liknas vid en hand med fem fingar.
Bladen är mellan- till mörkgröna och har alltid en mörkare zon. Några sorter med gyllene blad förkommer också.

Växtsätt

Nästan alla formosumhybrider har ett relativt gängligt växtsätt med långa/höga grenar som ibland kan behöva stöd.
Förutom normalstora sorter finns även några dvärgväxande sorter och ett par miniatyrer.

Skötsel

Formosumhybrider vill ha samma skötsel som vanliga zonaler.

Tänk på att vara försiktig så att de småväxta miniatyrerna får för mycket vatten!

Sorter

Bilder och beskrivningar på olika formosumhybrider finns under länken Formosumhybrider under rubriken Pelargoner i menyn.

december 27, 2013

Engelska pelargoner – Beskrivning

Engelska pelargoner, som på engelska benämns ’Regals, eller Regal Pelargoniums’ har som mest framträdande egenskap stora, vackra blommor, ofta i flera olika färger.

Det vetenskapliga namnet på denna grupp är Pelargonium x domesticum. Det innebär att om man ska ange ett komplett namn på en engelsk pelargon blir det t.ex ’Pelargonium x domesticum Birthday Girl’,
men oftast använder man bara sortnamnet ’Birthday Girl’, vilket självklart är enklast och ofta tydligt nog.

Det är inte helt klart vilka vildarter som bidragit i framkorsandet av engelska pelargoner, men troligen har P. capitatum, P. cucullatum, och P. fulgidum varit inblandade någonstans på vägen. Det har tidigare spekulerats i att P. grandiflorum varit iblandad, men numera tror man att det är en förväxling med någon annan art som tidigare haft detta namn.

Det engelska namnet Regal har gruppen fått från Drottningpelargoner som är en äldre variant av engelsk pelargon. De odlades vid slottet Sandringham på 1870-talet i England. Väldigt få av dessa ursprungliga engelska pelargoner från 1800-talets slut finns kvar idag men de få som fortfarande odlas kallas ibland Ädelpelargoner eller Dekorativa pelargoner, (på engelska Decorative pelargoniums). Dessa har ofta lite mindre och mer rundade blommor men variationerna är stora.

I mitten av 1800-talet började de pelargoner som vi idag känner som de engelska att korsas fram. Mycket av detta arbete skedde i Tyskland, men en hel del förädlingsarbete pågick även i Frankrike och England.

Kuriosa

I länder med varmare vintrar är engelska pelargoner ett populärt inslag i trädgården där de används som städsegröna buskar planterade som solitärer, i grupper, eller rent av som häckväxter.

Engelska pelargoner i plantskolan — I plantskolan – Engelska pelargoner till trädgården

Engelska pelargoner i trädgårdsplanteringen

Egenskaper

Blommor

Engelska pelargoner har de största blommorna inom pelargonsläktet. De kan bli ända upp till 7 centimeter i diameter och varje flockel kan innehålla upp till 15 blommor.
Mest vanligt är enkla och halvdubbla blommor, men även sorter med dubbla blommor förekommer. Hos några sorter är kronbladen lätt krusiga.

Blomfärgen varierar från vitt och olika rosa, laxrosa och röda nyanser till mörkaste sammetsrött, purpur och nästan svart. Oftast har de en mörkare markering, som ett öga eller som fjädermärken och fläckar, vanligen mest tydligt på de övre kronbladen. Även sorter med äggskalsfläckar finns.

Blad

De engelska pelargonernas blad är triangelformade och har nästan alltid en sågtandad kant.
De är styva och ofta mörkt gröna eller grågröna vilket ger en fin bakgrund till de fantastiska blommorna. Det finns även sorter med gyllengula blad och blad med cremefärgade eller vita markeringar.

Växtsätt

Engelska pelargoner är buskiga och täta och bryter oftast sidoskott utan att man behöver toppa dem.
Inom gruppen finns såväl dvärgväxande sorter som ’normalstora’. Bland dessa kan vissa sorter med tiden bli över metern höga och nästan lika breda. Det tar dock en eller ett par säsonger på sig för att uppnå den storleken.

Skötsel

Det talas mycket om hur krångligt det är att få engelska pelargoner att blomma om efter vintern, men detta är aningen överdrivet.
Engelska pelargoner utvecklar knoppar under vintern. Det är därför viktigt att inte beskära de senare än oktober för då tar man bort de skott som har knoppanlagen.
De vill definitivt ha en sval placering under en period för att komma igång med blomningen. Allra enklast för att åstadkomma detta om man inte har annan kylig och ljus plats är att ställa ut plantan i ett skyddat läge dagtid under ett par veckor så snart temperaturen kommit upp i 8-10 grader. Men har man inte tid och lust att krångla med detta räcker det gott att börja ställa ut den så snart nattemperaturen är tillräckligt hög för att den inte ska frysa. Den blommar några veckor senare då, men vad gör det?
Normalt blommar engelska pelargoner från början av juni och inte i januari-februari då de drivs i blom hos odlarna och säljs allt för tidigt för att klara av mörkret hemma på våra fönsterbrädor. (Läs mer om detta i artikeln ’Engelsk pelargon – en missförstådd skönhet)

Håll efter och klipp bort överblommande blommor vartefter för att uppmuntra växten att sätta nya blomknoppar.

Jord och plantering

Engelska pelargoner vill ha en kraftig, men väldränerad jord.
Vänta med att skola upp unga exemplar i allt för stor kruka tills dess rötterna vuxit ut ordentligt och blivit kraftiga. Då kan man låta den få en ganska stor kruka att växa vidare i.
Skola om tidigt på året. Om rötterna fyller krukan behöver den en storlek större, om inte räcker det med att skaka bort lös jord och sätta den i samma kruka igen med ny fräsch blomjord av hög kvalitet.

Vattning

Engelska pelargoner dricker ganska mycket vatten och vill inte torka ut. Men låt aldrig krukan bli stående i vatten.

Näring

Engelska pelargoner älskar näring och behöver regelbundet tillskott av krukväxtnäring eller speciell pelargonnäring av hög kvalitet under hela växtsäsongen.

Ohyra och skadegörare

Engelska pelargoner kan drabbas av vita flygare (mjöllöss) och gröna bladlöss. Titta igenom dina plantor då och då så upptäcker du eventuella angrepp tidigt. Vanligen sätter sig ohyran först i bladtoppar och färska knoppar. Bladlöss kan man börja med att mosa med fingrarna. Spraya angripna delar med särskild växtsåpa. Upprepa vid behov.

Placering

Allra bäst trivs engelska pelargoner utomhus, i ett uterum eller i ett växthus. Då blommar de allra bäst eftersom de uppskattar skiftande temperaturer.

Beskärning

Normalt behöver engelska pelargoner inte toppas för att förgrena sig utan sidoskott bildas ändå.
Beskärning den kan man göra om de blivit gängliga i växtsättet, blivit för stora eller för att ändra formen på dem.
Stammen på engelska pelargoner blir med tiden ganska förvedad vilket gör att den inte bryter nya skott lika lätt som andra pelargoner med mjukare stam. Vi beskärning är det därför extra viktigt att försäkra sig om att det verkligen finns nya bladanlag under snittet.

Övervintring

Engelska pelargoner trivs allra bäst om de får en ganska sval förvarning, men gärna inte kallare än 10 grader eftersom de växer även vintertid. Helst vill de ha ljust, men mörkt och svalt kan också fungera om det inte finns alternativ.
Starta gärna igång dem med tillskott av växtbelysning tidigt på våren för att gynna knoppsättning.

Förökning

Engelska pelargoner kan vara lite svårare eller långsammare att rota än många andra pelargoner. Främst beror det på att de har aningen vedartade grenar. Bästa perioden då det är enklast att lyckas är under juli-augusti då man kan ta relativt färska toppskott som ännu inte blommat, men det går ofta bra även andra tider på året också.
Om en sort är ’trögrotad’ kan man prova med undervärme och extra belysning för att skynda på processen.

Förädling och odling av engelska pelargoner — Hos Brian Nolan. Förädlare av engelska pelargoner i Australien

Sorter

Bilder och beskrivningar på olika sorters engelska pelargoner finns underlänken Engelska pelargoner under rubriken Pelargoner i menyn.