Författare: pelargonlena

Ett av de mest spännande saker man som växtälskare kan göra är att själv korsa fram nya sorter med nytt utseende och nya egenskaper hos sin favoritväxt. Förutom att det är roligt är det också en väldigt billig hobby, men man får inte vara otålig. När det gäller pelargoner tar det ungefär 10 månader, och ofta betydligt längre tid innan man kan börja se resultatet av sitt arbete.

För den riktigt ambitiöse kan ett eftertraktat resultat dröja många år, men på vägen har man garanterat väldigt roligt tack vare de delresultat som uppstår längs vägen.

Pelargoner är ett släkte som innehåller arter och sorter med mycket varierande utseenden och är därför en tacksam växt att jobba med i detta avseende.

Det finns mycket att säga om hybridisering. Kunskap om hur olika egenskaper ärvs  mellan generationer är naturligtvis bra att ha koll på. Om detta ämne finns mycket att läsa på nätet och jag har därför utelämnat det här. Jag har istället valt att ta upp lite tips och praktiska råd för dig som är nyfiken på hur det går till och vad man ska tänka på när kan korsar fram sina egna sorter.

Även om alla uppgifter här skrivits utifrån erfarenheter från arbete med pelargoner gäller grunderna och principerna även många andra typer av växter, så varför inte försöka även med andra växtslag!

Hybrid – förädling  – vad är det?

En hybrid är resultatet av sexuell reproduktion mellan individer som är genetiskt olika. Det är helt enkelt en blandning av två olika genuppsättningar som resulterar i en helt ny genuppsättning. Dvs. en ny sort med helt unika egenskaper ärvda från båda föräldrarna.

Man talar ibland om förädling när man korsar fram nya sorter. I kommersiella sammanhang med ätliga grödor och för massproduktion av prydnadsväxter, buskar och träd utförs ofta hybridisering i form av ett förädlingsarbete för att förbättra någon speciell egenskap hos växten som te.x. motståndskraft mot skadegörare, ökad härdighet, större skördar osv. Då jobbar man vidare på en eller några hybrider i syfte att förbättra eller tillföra stärkande egenskaper.

Som amatörodlare kan man givetvis försöka förbättra egenskaper hos redan befintliga sorter, men kanske ändå mycket av det roliga ligger i att få fram sorter med helt nya kombinationer av egenskaper.

Kontrollerade eller fritt pollinerade korsningar.

Det händer ganska ofta när man låter en överblommad stängel stå kvar att det bildas en eller ett par frökapslar, sk. storknäbbar. Då har insekter eller kanske vinden hjälp till med pollineringen och man vet inte vilken planta som bidragit med pollenet.

En kontrollerad korsning är den där pollen överförts från en utsedd pollenförälder till fröföräldern.öäkta eller inte fröäkta

Fröäkta innebär att en frösådd planta blir genetiskt identisk med sina föräldrar. Vilda arter är generellt sett fröäkta. Sår du frön från t.ex. P. odoratissimum så får du en P. odoratissimum. Men – detta förutsätter att fröföräldern inte fått pollen från en annan art eller hybrid. Då blir resultatet en ny hybrid som är en korsning mellan P. odoratissimum och pollenföräldern, dvs en helt ny genetisk kombination.

Där plantorna växer i sin naturliga miljö är detta oftast inget problem eftersom olika arter växer åtskilda från varandra då de har olika krav på växtplats. (Det förekommer ibland även korsningar naturlig i det vilda. Dessa kallas naturliga hybrider)
När vi flyttar ihop dem i växthus eller på fönsterbrädan blir förutsättningarna lite annorlunda och det är inte helt ovanligt att vildarter korsar sig med varandra. Det var ju precis så det hela började på 1600-talet när insamlandet av vilda pelargoner – arter började. Pllantorna förvarades i växthus där de fritt kunde pollinera varandra. Då uppstod de första hybriderna.

Något som är bra att känna till om man vill korsa pelargonarter och primärhybrider är att olika grupper har olika kromosomtal. Detta gör att alla arter inte låter sig korsas med varandra. En bra referens för mer information om detta är Diana Millers bok; Pelargoniums – A Gardener´s Guide to the Species and their Cultivars and Hybrids, Diana Miller, ISBN 0 7134 7283 9

Frö till Mårbackapelargonen

Jag får ganska ofta frågan om det finns frö till Mårbackapelargonen. Svaret är givetvis nej. Mårbacka är en korsning, en hybrid. Och frö från hybrider ger alltid en ny hybrid, dvs. en planta med nya genetiska egenskaper.
Undantaget är frön av sk. F1-typ som ger identiskt lika plantor, men detta är inget som vi amatörodlare pysslar med utan förbehållet de stora fröproducenterna.

Någon har säkert sått ett Mårbackafrö eller frö från någon annan hybrid och fått en ny planta som ser precis ut som fröföräldern. Kanske har den fått pollen från en av sina egna blommor, från en annan planta av samma sort eller från någon annan någorlunda likartad hybrid. På samma sätt som barnen hos oss människor kan bli väldigt lik en av våra föräldrar så är det fortfarande en individ med helt unik genuppsättning.

Det här är viktigt att känna till eftersom en sort annars kan spridas under ett visst namn som t.ex Mårbacka, trots att det är en annan sort. Kanske blir resultatet av fröet från Mårbackan aningen ljusare i färgen, ger fler eller färre blommor, har ett kompaktare eller gängligare växtsätt, eller blir känsligare för viss typ av ohyra. Ingen vet. Men om den sprids vidare med sticklingar får ju mottagaren inte den sort de tror.

Det här ska absolut inte stoppa någon från att så frön från fritt pollinerade korsningar. Blir plantan mycket lik sin förälder är det väl trevligt med ett tillskott i sommarens plantering. Märk den inte alls eller märk den tydligt med vad det är ’Fröplanta från Mårbacka’ så att den inte av misstag tas för ’originalet’ och odlas vidare under fel namn av misstag.

Vilka sorter ska man korsa och varför?

Som nybörjare kan det vara kul att så alla frön man kommer över. Man vet ju aldrig – har man tur kan något av fröerna ge en alldeles speciell planta. Och det är ju också bra att prova sig fram så man hittar ett bra sätt att få fröerna att gro så man säkert lyckas den dagen man ska så några riktigt värdefulla fröer.

Det finns de kommersiella förädlare som arbetar just på det här sättet; De sår mängder av fröer från fritt pollinerade plantor och hoppas att någon eller några av dem ska visa värda att odla vidare. Det här är det allra enklaste sättet som kräver minsta möjliga arbete och ingen särskild dokumentation, men kanske inget man kan kalla för hybridisering i egentlig mening.

Att själv sköta pollineringen innebär att man styr vilka sorters egenskaper som ska blandas. Man kan ha en plan, eller en idé om vad man vill uppnå utifrån vilka egenskaper man är ute efter. Ett bra exempel på detta är Cliff Blackman, han som korsat fram zonarticpelargonerna. För honom tog det över tio år innan han uppnådde sitt första egentliga resultat med det mål han satt upp: en dubbelblommande gul hybrid.

Självklart behöver det inte vara så avancerade målsättningar utan man kanske vill sammanföra en vacker blomfärg hos en sort med ett fint växtsätt hos en annan. Det finns mängder av olika egenskaper att jobba med; storlek, färg, blomtyp, bladfärger, växtsätt, osv. osv.

Börjar man överväga att jobba mer seriöst med korsningar behöver man sätta sig in i detta med genetik och arvsanlag en del och vara noga med att dokumentera sitt arbete.
Ett planerat resultat kan dröja flera generationer och ofta får man korsa tillbaka till någon av ursprungsföräldrarna och med resulterade fröplantor för att så småningom uppnå det önskade resultatet.

Hybridisering Steg-för-steg

Har man väl valt ut sina pollen- och fröföräldrar är det dags att invänta läge för själva pollineringen. En del förädlare förespråkar att man ska skydda den tänkta fröförälderns blomställning genom att fästa en liten huva av gasväv runt den för att undvika okontrollerad pollinering. Det är inget jag själv gjort, men kan vara klokt om man vill vara tvärsäker och det är en sort som blommar väldigt sparsamt och tillfälle sällan ges till pollinering.

Allra bäst lyckas det när pollenet är väldigt pudrigt och pistillen är klibbig. Detta sammanfaller ofta under en ganska kort tid. Man får börja spana in läget så snart det finns blommor hos båda föräldrarna och helt enkelt bevaka status. Med tiden lär man sig att se när det är dags.

• Nyp försiktigt av den enskilda blomman hos pollenföräldern.
• Vik bak kronbladen och håll i dem tillsammans med blomskaftet.
• Tryck försiktigt pollenet mot de klibbiga pistillen på fröföräldern. Vid optimala förhållanden syns det direkt att pollen fäster.
• Märk upp korsningen (se avsnitt dokumentation)

Redan efter några timmar brukar man kunna se om befruktningen har lyckats. På enkelblommande sorter börjar då kronbladen ramla av. Hos halvdubbla och dubbla blommor är detta inte lika tydligt, men även de börjar släppa blad. Detta beror på att fruktämnet direkt börjar svullna upp.

Efter några dagar kan man se hur den klassiska sk. storknäbben bildas. Det är frökapseln, som i bästa fall innehåller 5 frön.

Det är lite olika hur lång tid det tar innan fröerna mognar. Räkna med 6-14 veckor. Hos en del vilda arter går det fortare än så, men kan i vissa fall ta ännu längre tid.

Det är viktigt att vänta ut så att fröet verkligen är moget innan det skördas. Tar man det för tidigt gror det inte. Det allra säkraste sättet är att vänta på att det släpper själv.

När fröet skördats kan det sås med en gång eller sparas. Grobarheten hos pelargonfröer avtar långsamt och det är ofta inget större problem att få flera år gamla fröer att gro. Bäst sättet att lagra det är fuktfritt, mörkt och svalt.

Frön från egna korsningar sår man på samma sätt som rekommenderas för vildpelargonfröer. Det finns många olika tips och knep för att lyckas med frösådden. I vårt artikelregister finns två olika sätt beskrivna som båda ger mycket bra resultat.

Dokumentation

Hur väl man vill dokumentera sina korsningar och frösådder är givetvis upp till var och en. Vill man få ut lite mer av sin hobby kan det dock vara både en fördel och ganska spännande att dokumentera arbetet. Samtidigt lär man sig mycket genom att följa resultat, lära sig hur lång tid olika moment tar osv.

Flera av de mest framgångsrika hybridiserare jag mött använder en liten anteckningsbok där de för in uppgifter successivt. Det är väldigt praktiskt eftersom det är en bärbar lösning man med lätthet kan använda i växthuset eller vart än växterna står. Viktiga data kan sedan föras över i t.ex Excel. Numera kanske en liten app för smartphone är att föredra?
Här är några tips från hur jag gör:

Pollineringar

När jag pollinerat en blomma märker jag den med en kod och datum. Märkningen skriver jag på en smal klisteretikett som jag fäster på blommans skaft. Koden är ett löpnummer som består av år och ett löpnummer.
I min anteckningsbok skriver jag ner koden följt av pollineringsdatumet tillsammans med uppgift om pollenförälder och fröförälder.

Eftersom inte alla pollineringar ger frö brukar jag också notera i mina anteckningar vilka som misslyckats.

Fröskörden

När fröerna skördas märker jag upp fröpåsen med koden, antal fröer och skördedatumet. Samtidigt fyller jag på i anteckningsboken samma information för att ha koll på vilka pollineringar som givit resultat och hur lång tid det tagit för fröerna att mogna.

Sådden

Sådden märks med koden och sådatum. Datumet förs också in i anteckningsboken.

Uppskolning

När fröplantorna skolas upp första gången noterar jag i anteckningsboken hur många plantor det blivit samt datum.

De individuella plantorna får ett tillägg till sitt kodnamn i form av ett löpnummer. Ex: 2012-001-1, 2012-001-2, osv.

Spara eller slänga?

Skola upp och sköt fröplantorna som dina andra pelargoner med ett undantag: Beskär den inte! Det är viktigt att det naturliga växtsättet får visa sig så att man kan ta ställning till om sorten är värd att odla vidare eller ej.

Lite beroende på säsong tar det minst 10 månader innan resultatet av en pollinering, i form av blomning visar sig. Då kan oftast en första utsållning göras.

Sorter med intressanta egenskaper sparas. Det finns redan idag långt över 25000 olika hybrider. En sort som är snarlik en som redan finns tillför ingenting, utan satsa hellre på att försöka hitta en sort med helt nya odlingsvärda egenskaper.

Plantor med blommor som inte visar upp någon ny, speciell, intressant egenskap och där växtsättet i övrigt inte är utmärkande är onödigt att spara för vidare spridning.

Under odlingsår två är det viktigt att utvärdera plantans egenskaper. Nu kan man börja beskära den och är den odlingsvärd bör man dels prova att ta sticklingar från den för att se hur lättförökad den är och samtidigt iaktta hur stabila dess egenskaper är. Fortsätter brokiga blad att vara brokiga? Håller blomfärgen i sig eller blir en från början äggskalsblommande sort enfärgad? Detta är viktig information för beslut om eventuell kommande spridning av plantan.

Namnsättning

Har du nu kommit så här långt och lyckats få fram en fin odlingsvärd sort är det dags för dop! Självklart behöver man inte lägga ner stor möda på namnsätnting av de sorter man sprider bland vänner och bekanta, men det kan ändå vara en bra idé att försäkra sig om att namnet blir unikt. Då undviks onödiga missuppfattningar bland samlare.

Allra enklast är det att hitta ett personligt tillägg som kan användas som en del av namnet. Då är risken minimal att namnet krockar med någon annan. Jag använder mig av prefixet ’Unicorn’ vilket då ger namn som t.ex ’Unicorn Pink Doll’ och ’Unicorn Tango’.

Nu är det återigen dags för en notering i anteckningsboken. Nu skriver jag in ’dopdatum’  och sortnamn.

Rekommenderad läsning

För dig som vill fördjupa dig i hybridisering av pelargoner med fokus på brokbladiga sorter finns en mycket intressant, om än något svårläst bok jag kan rekommendera; Variegated Zonal PelargoniumsI skriven av Richard A E Tilney-Bassett, ISBN 1 84394 189 9.