Äntligen har bina kommit!

Idag var det äntligen dags att hämta lite nya bin.
Mina två bisamhällen har stått tomma sedan förra vintern. De var ute i soliga februari och luftade sig, men sedan kom en lång och hård kyla och tog knäcken på dem.
Mina stackars bin var tyvärr heller inte ensamma om att inte klara den vinter, utan enligt de uppgifte jag hört var det fler än 20% av alla tambisamhällen som stök med.
Eftersom så många behövde nya samhällen var det svårt att få tag på bin förra året så jag bokade mig för två nya till i år istället och idag var det alltså dags.
Eftersom bina skulle hämtas utanför vår socken behövde de besiktigas av bitillsyningsmannen först och det var gjort med tydlig dokumentation och allt.
Jag begav mig så iväg ut till Vällinge inte allt för långt härifrån för att hämta mina nya bin.
Solen sken och det var en perfekt dag.
Vi hälsade på i bigården som mina nya bin kommer ifrån så jag fick en känsla för deras temperament och de verkar vara väldigt lugna och trevliga.
Henrik, som jag hämtade bina hos visade det vax han skurit ut från det som kallas drönarramen.

Det är en ram som sitter mitt i binas yngellåda som man delar upp i två eller tre delar. Sedan skär man varje vecka bort en hälften eller en tredjedel som är full med drönaryngel så här års och fram till midsommar.
Underligt kan man tänka men det är ett av de mest effektiva sätten att begränsa det för bina så allvarliga kvalstret Varoa. Det är känt för att kunna ta kål på hela samhällen och som biodlare måste man ta sitt ansvar och begränsa och bekämpa dessa.
Kvalstren lägger ägg i bilarverna och främst då drönarlarverna så genom att avlägsna dem (drönare är ju bara drönare….!) begränsar man mängden kvalster i kupan.
Senare, inför invintringen av samhället gör man en del andra bekämpningsåtgärder som att spruta oxalsyra i kupan mm.
På väg från bigården såg jag denna fiffiga och lite rara lösning som var uppsatt för att låta bina dricka – smart en varm dag om det är långt till vatten.

Lådan med de nya bina var fint paketerad och det kändes helt riskfritt att ställa in den i bilen.
Lådan var ganska tung så jag lastade ut den på en pirra och genast var vår Ridgeback Spike där och inspekterade.

Han följde med upp till stället där bikuporna står och följde fascinerat arbetet med att ställa kuporna till rätta.
Man kan väl säga att han var rejält nyfiken och jag tänkte han får lära sig den hårda vägen genom att få ett stick. Men bina var snälla och lät honom stå där framför flustret och spana.


[do_widget id=text-62]