Sortgrupp: Hängpelargon
Förädlare:
Blomtyp: Dubbel
Blomfärg: Röd, Vit
Blad: Gröna
Växtsätt:
Övrigt:
[do_widget id=text-2]
Just another WordPress site
Idag var det äntligen dags att hämta lite nya bin.
Mina två bisamhällen har stått tomma sedan förra vintern. De var ute i soliga februari och luftade sig, men sedan kom en lång och hård kyla och tog knäcken på dem.
Mina stackars bin var tyvärr heller inte ensamma om att inte klara den vinter, utan enligt de uppgifte jag hört var det fler än 20% av alla tambisamhällen som stök med.
Eftersom så många behövde nya samhällen var det svårt att få tag på bin förra året så jag bokade mig för två nya till i år istället och idag var det alltså dags.
Eftersom bina skulle hämtas utanför vår socken behövde de besiktigas av bitillsyningsmannen först och det var gjort med tydlig dokumentation och allt.
Jag begav mig så iväg ut till Vällinge inte allt för långt härifrån för att hämta mina nya bin.
Solen sken och det var en perfekt dag.
Vi hälsade på i bigården som mina nya bin kommer ifrån så jag fick en känsla för deras temperament och de verkar vara väldigt lugna och trevliga.
Henrik, som jag hämtade bina hos visade det vax han skurit ut från det som kallas drönarramen.
Det är en ram som sitter mitt i binas yngellåda som man delar upp i två eller tre delar. Sedan skär man varje vecka bort en hälften eller en tredjedel som är full med drönaryngel så här års och fram till midsommar.
Underligt kan man tänka men det är ett av de mest effektiva sätten att begränsa det för bina så allvarliga kvalstret Varoa. Det är känt för att kunna ta kål på hela samhällen och som biodlare måste man ta sitt ansvar och begränsa och bekämpa dessa.
Kvalstren lägger ägg i bilarverna och främst då drönarlarverna så genom att avlägsna dem (drönare är ju bara drönare….!) begränsar man mängden kvalster i kupan.
Senare, inför invintringen av samhället gör man en del andra bekämpningsåtgärder som att spruta oxalsyra i kupan mm.
På väg från bigården såg jag denna fiffiga och lite rara lösning som var uppsatt för att låta bina dricka – smart en varm dag om det är långt till vatten.
Lådan med de nya bina var fint paketerad och det kändes helt riskfritt att ställa in den i bilen.
Lådan var ganska tung så jag lastade ut den på en pirra och genast var vår Ridgeback Spike där och inspekterade.
Han följde med upp till stället där bikuporna står och följde fascinerat arbetet med att ställa kuporna till rätta.
Man kan väl säga att han var rejält nyfiken och jag tänkte han får lära sig den hårda vägen genom att få ett stick. Men bina var snälla och lät honom stå där framför flustret och spana.
[do_widget id=text-62]
Idag har det varit en sån där himla bra dag när det mesta flyter på och det blir mycket gjort utan att det känns stressigt eller jobbigt.
Efter frukosten invigde jag vår nya bokashikompost. Jag har redan maskkompost och hönor så det finns redan bra sätt att göra av med matavfall. Men bananskal och citrus är exempel på sånt som varken höns eller maskar vill ha så det tillsammans med lite pasta och ostrester (som hönsen skulle ha älskat!) blev premiärinnehållet.
Jag skivade bananskal och citrusfrukten i mindre delar och bröt sönder ostbitarna för att underlätta nedbrytningen.
Sedan sprayade jag fyra gånger med acceleratorn. Den innehåller naturliga mikroorganismer som sätter igång nedbrytningsprocessen med hjälp av EM Effektiva Mikroorganismer. Mer om detta finns att läsa här.
Det blir spännande att se vad som händer. Jag är jättenyfiken på vätskan som man kan börja tömma ut efter ett tag.
Den ska vara jättebra att vattna med och jag ser fram emot att få börja ge den till mina växter.
Sedan var det äntligen dags att sätta igång filtersystemet i dammen.
Det skulle vi ha gjort för flera veckor sedan, men det har inte hunnits med.
Vintertid har vi syrestenar som cirkulerar vattnet, men när värmen kommer tas de upp och filterpumpen sätts igång för att rena och cirkulera vattnet. Vi började med att byta UV-lampa i filtret. Den renar vattnet från svävalger och behöver bytas ut varje år för att ge bra effekt.
Sedan satte vi tillbaka de rengjorda svamparna i filtret och drog igång.
Det renade vattnet rinner ner i dammen via ett litet fall och ljudet av det porlande vattnet är verkligen underbart. Detsamma verkar också skogsduvorna som bor i närheten tycka. De kom flygande så fort vattnet började porla. En av dem satte sig på nedersta stenen i fallen för att dricka. Ja, livet kring dammen är väldigt trivsamt.
Det var rätt mycket alger och påväxt på stenarna i dammen så vi tog fram damm-dammsugaren för att rengöra lite extra. Spike, vår Rhodesian Ridgeback övervakade arbetet noggrant.
Eftermiddagen ägnade jag sedan åt att skola upp växter. Rossticklingarna från i höstas hade börjat växa till sig ordentligt efter omskolningen jag gjorde för en dryg månad sedan.
Eftersom det är ganska många (jag räknade till 23 olika sorter) och det sannolikt kommer dröja lite innan jag kommit fram till vart de ska planteras så satte jag dem nu i lite större krukor. I dem kan de växa och må bra tillräckligt länge tills jag bestämt deras placering.
En av de hibiskussticklingar jag köpte i slutet av mars har vuxit till sig ordentligt och börjat blomma. Det är en enkel varmröd ganska stor blomma. Tyvärr har jag ingen uppgift om vad den heter.
En annan gren på samma planta har knoppar som ser ut att ge vita, eller väldigt ljusa blommor. Roligt om det är en annan färg så jag får två olika blomfärger på samma planta.
[do_widget id=text-62]
Det finns knep för att förlänga blomningssäsongen för många av våra perenner.
Genom att göra det som i England går under namnet ’Chelseaklippning’ både förlänger man blomningstiden och får i många fall också fler blommor på samma planta.
Namnet Chelseaklippning kommer sig av att tidpunkten när det är dags att klippa till är under den period som Chelsea Flower Show hålls. Det vill säga senare delen av maj.
Här i Sverige kan vi nog för det mesta lägga till en ett par veckor lite beroende av växtzon och hur tidigt växtsäsongen har kommit igång, och man fårsjälvklart också anpassa det till olika perenners tillväxtperiod och blomningstid för att få ut det mesta av dina växter.
Chelseaklippning innebär att man klipper ner 1/3 av stjälkarna ganska ordentligt så att bara en eller ett par bladpar blir kvar.
Ytterligare 1/3 klipper man ner ungefär till hälften och resten av plantan låter man vara oklippt.
På det här sättet fördröjer man blomningen på de nerklippta stjälkarna samtidigt som de kan förgrena sig och därmed producera fler blommor på flera stammar fördelat över en längre period.
Det är långt ifrån alla sorters perenner som passar för en chelseaklippning, det beror helt enkelt på växtsättet. Om t.ex blomstängeln utgår från en bladrosett hjälper det inte att klippa, utan risken finns att det inte blir några blommor alls…
Några perenner man kan prova på är: Riddarsporre, Aster, Flox, Kärleksört och Stormhatt.
[do_widget id=text-62]
Idag hade jag besök av ett gäng från Chiliodlarna med Britt-Marie i spetsen. Vädret kunde inte vara bättre och som kronan på verket hade äppelträdens blommor börjat visa färg.
Det var verkligen trevligt och självklart kom jag inte undan utan var ’tvungen’ att införskaffa tre chiliplantor till:-)
Här är receptet på pelargonkakorna vi åt till kaffet.
Tack för en trivsam dag!
En stor fördel när jag får trädgårdsbesök är att jag får tid att gå runt och titta i trädgården. Till vardags blir det annars mest att jag mer eller mindre rusar från A till B utan att riktigt ta mig tid att njuta och se alla detaljer.
När mina gäster gått tog jag därför en extra tur i trädgården och tog med kameran.
Murrevan, nävorna och den brokbladiga vincan skapar en fin harmoni tillsammans.
Flera av tulpanerna visar den här typen av frostskador på bladen. De var på gång att slå ut för några veckor sedan och blev frostnypna när vi fick minusgrader under flera nätter.
Den här tulpanen som dök upp i en av mina odlingsbänkar har själv valt att släppa hälften av kronbladen.
Magnolian Elisabeth börjar nu slå ut sina stora, gula blommor. I år är det jättemånga knoppar på den, men tyvärr är över hälften av dem gruna och fula efter frostnätterna.
I växthuset växer de toppade luktärterna i pluggbrättet.
[do_widget id=text-62]
Blad från de flesta doftpelargoner går utmärkt att torka och använda i bakverk och som krydda i mat och passar perfekt till dessa kakor.
En del blad avger kraftig doft och smak av citrus, andra mint, ros eller något mer obestämbart kryddigt.
Pelargonen Robert’s Lemon Rose och den klassiska Dr Westerlund är exempel på två sorter som garanterat passar bra till dessa kakor.
Plocka fullvuxna, friska blad utan skador. Lägg att torka ungefär en vecka på tidningspapper eller hellre på en örttork. Det går också att skynda på torkningen genom att lägga dem i 70-gradig ugnsvärme någon timme. Hur lång tid det tar är beroende av hur kraftiga bladen är och hur mycket fukt de innehåller när de skördas.
Bladen är färdigtorkade och går att förvara i burk med tättslutande lock när de är helt spröda och smular sönder vid lätt beröring.
Det går också bra att använda färska blad till kakorna som man då får finhacka istället.
Här är ett recept på gaffelkakor som innehåller både blad och färska kronblad som sätter lite extra färgpiff på de mumsiga kakorna.
Ingredienser
125 gram smör
3 dl vetemjöl
¾ dl socker
1 msk vaniljsocker
1 tsk bakpulver
1,5 msk färska eller torkade finhackade kronblad från pelargon
1 msk honung
50 gram sötmandel eller hasselnötter
2 msk kronblad från pelargon till garnering
Gör så här:
Använd en matberedare med kniv och börja med att mala mandel/nötter.
Blanda ner samtliga övriga ingredienser förutom smöret som läggs i sist fördelat i mindre bitar.
Mixa på hög hastighet tills det blir en knådbar deg.
Lägg den på en skärbräda och rulla den till en lång rulle som läggs i kylskåpet ca 30 minuter.
Skär bitar och rulla till kulor. Små kulor blir till en liten munsbit. Med en större kula får du en rejälare kaka…
>
Rulla ovansidan av kulan i smulade kronblad.
Tryck till kulan med en gaffel och grädda i 175 grader 12-15 minuter beroende av hur stora kakorna är.
Idag gjorde jag en liten utflykt till Hollsta Udde och Wibrant/Rockdala utanför Norrköping för att hälsa på Monica Wibrant.
Som vanligt fanns där så många underbara visningsplantor av både pelargon och fuchsia. Man vill ha dem allesammans, men den här gången var jag faktiskt bara ute efter ett par fuchsior.
Nja, det blev några fler än jag tänkt mig från början, men det var ju kanske inte så oväntat.
Jag köpte 10 sorter med lite olika växtsätt, blomning och storlek.
Direkt när jag kom hem tog jag hand om mina nya små plantor.
Fuchsior gillar ganska hög luftfuktighet, vill stå ljust, men inte ha det allt för varmt.
Vill man vara extra säker på att nya fuchsiasticklingar ska trivas när de kommer hem är det bra att låta dem vänja sig lite successivt med den torrare miljön man har inomhus jämfört med hur det är i ett växthus.
De allra minsta, nyrotade sticklingarna ställde jag ner i varsitt glas.
Där bildas ett fuktigt mikroklimat. Där får de stå någon vecka och vänja sig vid sitt nya hem och förhoppningsvis har de då vuxit till sig lite och behöver en första omplantering.
De större, välrotade sticklingarna planterade jag upp i lite större, men inte allt för stora krukor eftersom fuchsior helst inte ska ha för stor kruka innan den vuxit till sig ordentligt. Istället får man öka på storleken ett par gånger med några veckors mellanrum beroende av hur fort de växer.
Fuchsior vill också ha väldränerad men lätt fuktighetshållande jord så jag valde att blanda i både perlite och vermiculite i planteringsjorden. Båda hjälper till att ge en bra och luftig struktur i jorden. Vermiculit bidrar dessutom till att hålla kvar lite fukt i jorden.
För att lossa sticklingarna ur sina krukor klämmer jag försiktigt på krukorna och drar försiktigt i plantan längst där den är kraftigast. Jag låter rotklumpen vara helt intakt och försöker inte ta bort någon jord eller dra ut rötterna utan sätter ner den så som den kommer ur sticklingskrukan. Då störs inte rötterna i onödan. Om rötterna är svåra att få loss ur krukan kan det vara värt att klippa loss krukan för att skona rötterna.
Man måste inte ta bort nätkrukor, men om man vill övervintra plantan och behålla den en längre tid är det bäst att ta bort den direkt.
Man ska inte trycka till jorden kring rotklumpen utan den ska vara porös. Jag brukar hälla i lite jord i botten av den nya krukan så att plantan hamnar på samma höjd i den nya krukan. Sedan öser jag försiktig på med jord runtom rotklumpen och upp till kanten på krukan. Sedan skakar jag lätt på krukan och slår till den lite i bordet. Då sätter sig jorden kring rotklumpen utan att den pressas ihop.
Sedan vattnar jag sedan igenom jorden genom att hälla längs kanterna på krukan. Då blir det inte onödigt surt runt rothals och i rotklumpen och rötterna kan söka sig utåt i krukan.
Innan jag planterade om dem letade jag efter små blomknoppar och nöp försiktigt bort de som jag hittade.
Det är bättre att låta plantan växa till sig när den är så liten istället för att blomma. Genom att nypa bort knopparna kan växtens energi användas för tillväxten istället för blomning och fruktsättning.
Jag tittade också igenom dem var och en när jag planterade dem för att se om de behövde toppas. Det var faktiskt bara en som behövde toppas. Den hade förgrenat sig lite redan, men de nya skotten visade inga tecken på att förgrena sig.
Genom att klippa av skottet några millimeter över ett bladpar uppmuntras plantan att skjuta nya skott i bladvecken och får på så vis en buskigare planta.
Man kan fortsätta att toppa de nya skotten som växer ut vartefter så länge man tycker den behöver förgrena sig mer.
Ofta räcker det att klippa eller nypa av den översta toppen, men den här sticklingen hade flera långa skott utan förgreningar som jag valde att klippa ner lite längre. Det jag klippte bort hade flera bladpar så de kunde användas för att göra sticklingar av så självklart gjorde jag det.
Jag tog bort de flesta bladen på de avklippta topparna och klippte samtidigt bort den nedersta stumpen av stjälken precis under där det nedersta bladparet suttit. Det är där som sedan sticklingens rötter växer ut.
Det blev totalt tre sticklingar och jag valde att sätta dem tillsammans i en kruka med såjord blandad med perlite. Jorden i krukan vattnade jag igenom ordentligt. Sedan ställde jag krukan i ett miniväxthus med plastlock under en av mina växtlampor.
Säkert går det lika bra i ett ljust fönster så här års, men är det tidigt på säsongen är det lättare att lyckas om sticklingarna kan stå under växtbelysning.
Det tar några veckor innan de får rötter. Då vänjer jag dem successivt med att vara utanför den fuktiga miljön i miniväxthuset och skolar sedan upp dem när jag tydligt ser att det kommer en massa ny tillväxt.
En av de nyinköpta sticklingarna tänker jag stamma upp så den ska inte toppas förrän den har vuxit färdigt på höjden. Men för att inte en massa sidoskott ska ta kraft från höjdtillväxten valde jag att nypa bort dem.
Tillsvidare behåller jag alla blad längs huvudstammen. De är bra för att hjälpa till med cirkulationen i plantan så länge den är ung och under stor tillväxt. Lite senare, när den vuxit till sig ordentligt på höjden kommer jag ta bort dem också.
När jag planterade upp den idag satta jag i en liten stödpinne så att den växer rakt och fint.
De lite större sticklingarna som jag skolade om ställde jag ner i plastpåsar för att de ska få hög luftfuktighet och vänja sig vid klimatet här hemma.
Om några dagar kan jag vika ner påsarna lite, men de får stå kvar där en eller ett par veckor så de får en riktigt bra start.
Några av fuchsiaplantorna hos Monica hade mogna bär. De är ätliga och man kan till exempel göra marmelad av dem.
En frökapsel hade fallit på marken och den tog jag med hem för att testa att så fröerna.
Frukten/bäret måste vara nästan övermoget och släppa lätt från plantan för att man ska kunna räkna med att fröerna är mogna.
Fröerna är väldigt små och sitter i mängder insprängda i det geleaktiga fruktköttet.
Jag sökte lite på nätet efter tips inför frösådden och hittade en engelsk sida där det berättades att fröerna kan gro väldigt ojämnt. Det kan gå på några dagar eller kan ta månader.
Självklart är det så att eventuella fröplantor från förädlade fuchsior inte blir samma sort som plantan fröerna plockades från. Det blir alltid en helt ny sort, även om den inbland kan påminna om fröföräldern. Det innebär ju också att man inte kan namnge fröplantan med samma namn som någon annan sort om man nu vill ge den ett namn.
Tipset för själva sådden var att använda såjord som man låter dra vatten underifrån så att den blir ordentligt genomfuktad.
Fröerna stör man sedan över jorden och täcker med ett mycket tunt lager vermiculite. (det går säkert bra med ett tunt lager såjord också)
Sedan vattnar man försiktig ovanpå med en sprayflaska eller fin stril.
Krukan placeras sedan i miniväxthus för att få hög luftfuktiget, sedan är det bara att vänta.
När fröplantorna är tillräckligt stora att hantera, när de fått fyra blad eller fler, skolas de upp var och en i små krukor och sedan successivt i större och större krukor liksom sticklingarna.
Jag såg att någon på nätet undrade vad vitsen var med att fröså fuchsia när det är så lätt att ta sticklingar. Visst ligger det något i det, men personligen tycker jag det är både kul och spännande med frösådder.
Extra kul är det ju också när man inte riktigt vet hur resultatet blir.
Nu är det bara att vänta och se.
[do_widget id=text-62]