Hur gärna vi än skulle vilja vara utan ohyra på våra växter dyker det då och då upp angrepp av löss, vita flygare (mjöllöss), eller något annat illvilligt kryp.
Snabb upptäckt och snabbt motangrepp är det bästa sättet att stoppa fortsatt spridning.
En bra vana är att då och då ta en mer noggrann titt på växterna för att försäkra sig om att inga angrepp är i antågande.
Har man många plantor i ett växthus är klisterskivor ett oumbärligt hjälpmedel för snabb upptäckt.
Ser man minsta tecken på ohyra är det ett bra tips att alltid ha en sprayflaska med färdig såplösning till hands. Då slipper man leta bland flaskor och burkar och kan direkt slå tillbaka och stoppa angreppet.
Se till så att att såpan kommer åt i alla skrymslen. Spraya extra noga på bladveck, toppar och på bladens undersidor.
Recept såplösning:
1 dl såpa
9 dl vatten
1 msk t-sprit
Undvik att spraya växter som står i starkt solljus eftersom det kan bli brännmärken på bladen om solen skiner genom vattendroppar som ligger kvar på bladen.
Om växterna står lite svalt bör man inte spraya för sent för att undvika att fukt blir kvar på plantan under natten.
Spraya ytterligare 2-3 gånger med en till två veckors mellanrum.
Det finns även speciellt utvecklad växtsåpa som används i kommersiell odling. Denna såpa är baserad på naturliga ingredienser och innehåller även en olja som gör att såpan fäster bra på bladen
[do_widget id=text-35]
Inomhusodling av kryddor i konservburkar
Små konservburkar är helt perfekta att använda för att odla krukodlade kryddväxter och örter vi köper i livsmedelsaffären.
Med bara lite extra omvårdnad kan de leva vidare och ge nya skördar under flera veckor och kanske till och med månader.
Allra bäst resultat får man om de omplanteras i en större kruka med jord eller om man odlar dem vidare i hydrokultur för hemmabruk, men det finns en medelväg som gör att man kan klara den under en ganska lång tid utan detta.
Gör så här:
Mät upp hur djupt krukan når från konservburkens överkant. Fyll konservburken med perlite eller grus ända upp till den nivå där krukan botten når från kanten.
Ställ i krukan som då vilar på perlite- eller grusbädden.
Vattna upp till botten av krukan och låt sedan kryddväxten själv dra så mycket vatten den behöver. Fortsätt fylla på med vatten så att växten hela tiden kan dricka efter behov.
Skölj igenom grusbädden någon gång då och då.
Blanda näring i vattnet en gång i veckan. Använd helst en näring avsedd för örter och kryddor, men vanlig krukväxtnäring av hög kvalitet går också bra.
Placera så ljust som möjligt.
Hur länge det fungerar med denna lösning beror mest på hur mycket ljus de får. Vintertid rekommenderas särskild växtbelysning för att de ska trivas och växa bra.
Dahliaknölar i december
Vädret är fortsatt ovanligt milt för säsongen.
I fredags tog vi hand om dahliaknölarna vi grävde upp tidigare i veckan. Det har ju trots allt varit rätt många köldgrader ett par perioder där marken också frusit till så frågan var nu om dahliaknölarna klarat detta.
Vi lirkade försiktigt bort jorden som fortfarande satt runt knölarna. Jorden var ju så kall när vi grävde upp dem ett par dagar tidigare så vi lät dem komma in i värmen för att lättare få bort jorden utan att skada knölarna.
När knölarna var helt frilagda klämde vi på dem och kunde vi konstatera att de verkade vara i prima skick. Det är ju lite bra att veta att man inte behöver ha allt för bråttom att gräva upp knölarna på hösten utan kan göra det tom när det varit lite frost.
För ett antal år sedan, rätt många faktiskt, tänkte jag försöka mig på att övervintra dahliaknölar. Jag läste vad jag kunde komma över i ämnet. Man skulle lägga dem på sval plats i torv eller spån och det fick inte finnas en gnutta jord kvar på dem. Det verkade så komplicerat så jag blev lite avskräckt. Sedan dess har jag provat några olika varianter där jag ett år hade dem i källaren och fick dem uppätna av möss.
De senaste åren har jag med god framgång helt enkelt skakat av den jord som lossnar lätt, låtit dem torka och sedan lagt dem i papperpåsar jag sedan förslutit och lagt lite svalt. Med den tekniken har jag inte förlorat en enda dahlia.
Jag har länge använt underbevattningsmatta för många av mina plantor, främst för mindre tomatplantor, gurka, chili och mindre uppskolade sommarblommor.
Min krydd- och salladsodling under trappen växer så det knakar och nu kände jag det var hög tid att använda en av våra populäraste produkter. Det är en underbevattningsmatta ovanpå en bevattningsbricka där mattan med hjälp av kapillärkraft kan dra upp vatten kontinuerligt efter behov. Själva brättet som fylls med vatten håller många liter så beroende av vad man odlar så räcker vattnet ganska många dagar. Det är bara att fylla på igen när det börjar sina och sedan dricker växterna precis så mycket som de behöver – helt perfekt!
Tips och beskrivning om hur det fungerar med underbevattning finns på den här sidan.
Miniväxthus av petflaska
Nästan alla frösådder och sticklingar behöver hög luftfuktighet för att gro och utveckla rötter. För sticklingarna gäller det att minska avdunstningen från bladen och vid frösådd att hålla jorden konstant fuktig.
Visst finns det miniväxthus i alla de former, men om man bara ska dra upp en enstaka planta kan detta enkla miniväxthus gjord av en petflaska räcka långt.
Gör så här:
- Skär av så hög del av flaskan som behövs. För en lång stickling kan nästan hela flaskan användas, för mindre sticklingar och frösådder kan ca 15 centimeter räcka.
- Sätt en vinkork i öppningen. (Visst kan man behålla originalkorken, men det ser lite snyggare ut med en ’kork-kork’!)
- Klart!
Lufta då och då när det blir lite för mycket kondens på insidan av flaskan genom att ta bort korken eller lägg ett par tandpetare mellan krukkant och flaska.
Petflaskor som odlingsklockor utomhus
Denna typ av miniväxthus är också perfekta att använda ute t.ex när man vänjer ut förodlade plantor i köksträdgården. Vill man komma igång tidigt så skyddar ett pet-växthus plantan alldeles utmärkt mot uttorkning, blåst och kyla och till viss del även mot för starkt solljus.
Vid utomhusbruk behåller man i princip hela flaskans storlek och skär bort toppen eller botten (allt efter tycke och smak) och trycker sedan ned den i jorden ordentlig så att den inte far iväg med vinden.
Förädling av pelargoner
Ett av de mest spännande saker man som växtälskare kan göra är att själv korsa fram nya sorter med nytt utseende och nya egenskaper hos sin favoritväxt. Förutom att det är roligt är det också en väldigt billig hobby, men man får inte vara otålig. När det gäller pelargoner tar det ungefär 10 månader, och ofta betydligt längre tid innan man kan börja se resultatet av sitt arbete.
För den riktigt ambitiöse kan ett eftertraktat resultat dröja många år, men på vägen har man garanterat väldigt roligt tack vare de delresultat som uppstår längs vägen.
Pelargoner är ett släkte som innehåller arter och sorter med mycket varierande utseenden och är därför en tacksam växt att jobba med i detta avseende.
Det finns mycket att säga om hybridisering. Kunskap om hur olika egenskaper ärvs mellan generationer är naturligtvis bra att ha koll på. Om detta ämne finns mycket att läsa på nätet och jag har därför utelämnat det här. Jag har istället valt att ta upp lite tips och praktiska råd för dig som är nyfiken på hur det går till och vad man ska tänka på när kan korsar fram sina egna sorter.
Även om alla uppgifter här skrivits utifrån erfarenheter från arbete med pelargoner gäller grunderna och principerna även många andra typer av växter, så varför inte försöka även med andra växtslag!
Hybrid – förädling – vad är det?
En hybrid är resultatet av sexuell reproduktion mellan individer som är genetiskt olika. Det är helt enkelt en blandning av två olika genuppsättningar som resulterar i en helt ny genuppsättning. Dvs. en ny sort med helt unika egenskaper ärvda från båda föräldrarna.
Man talar ibland om förädling när man korsar fram nya sorter. I kommersiella sammanhang med ätliga grödor och för massproduktion av prydnadsväxter, buskar och träd utförs ofta hybridisering i form av ett förädlingsarbete för att förbättra någon speciell egenskap hos växten som te.x. motståndskraft mot skadegörare, ökad härdighet, större skördar osv. Då jobbar man vidare på en eller några hybrider i syfte att förbättra eller tillföra stärkande egenskaper.
Som amatörodlare kan man givetvis försöka förbättra egenskaper hos redan befintliga sorter, men kanske ändå mycket av det roliga ligger i att få fram sorter med helt nya kombinationer av egenskaper.
Kontrollerade eller fritt pollinerade korsningar.
Det händer ganska ofta när man låter en överblommad stängel stå kvar att det bildas en eller ett par frökapslar, sk. storknäbbar. Då har insekter eller kanske vinden hjälp till med pollineringen och man vet inte vilken planta som bidragit med pollenet.
En kontrollerad korsning är den där pollen överförts från en utsedd pollenförälder till fröföräldern.öäkta eller inte fröäkta
Fröäkta innebär att en frösådd planta blir genetiskt identisk med sina föräldrar. Vilda arter är generellt sett fröäkta. Sår du frön från t.ex. P. odoratissimum så får du en P. odoratissimum. Men – detta förutsätter att fröföräldern inte fått pollen från en annan art eller hybrid. Då blir resultatet en ny hybrid som är en korsning mellan P. odoratissimum och pollenföräldern, dvs en helt ny genetisk kombination.
Där plantorna växer i sin naturliga miljö är detta oftast inget problem eftersom olika arter växer åtskilda från varandra då de har olika krav på växtplats. (Det förekommer ibland även korsningar naturlig i det vilda. Dessa kallas naturliga hybrider)
När vi flyttar ihop dem i växthus eller på fönsterbrädan blir förutsättningarna lite annorlunda och det är inte helt ovanligt att vildarter korsar sig med varandra. Det var ju precis så det hela började på 1600-talet när insamlandet av vilda pelargoner – arter började. Pllantorna förvarades i växthus där de fritt kunde pollinera varandra. Då uppstod de första hybriderna.
Något som är bra att känna till om man vill korsa pelargonarter och primärhybrider är att olika grupper har olika kromosomtal. Detta gör att alla arter inte låter sig korsas med varandra. En bra referens för mer information om detta är Diana Millers bok; Pelargoniums – A Gardener´s Guide to the Species and their Cultivars and Hybrids, Diana Miller, ISBN 0 7134 7283 9
Frö till Mårbackapelargonen
Jag får ganska ofta frågan om det finns frö till Mårbackapelargonen. Svaret är givetvis nej. Mårbacka är en korsning, en hybrid. Och frö från hybrider ger alltid en ny hybrid, dvs. en planta med nya genetiska egenskaper.
Undantaget är frön av sk. F1-typ som ger identiskt lika plantor, men detta är inget som vi amatörodlare pysslar med utan förbehållet de stora fröproducenterna.
Någon har säkert sått ett Mårbackafrö eller frö från någon annan hybrid och fått en ny planta som ser precis ut som fröföräldern. Kanske har den fått pollen från en av sina egna blommor, från en annan planta av samma sort eller från någon annan någorlunda likartad hybrid. På samma sätt som barnen hos oss människor kan bli väldigt lik en av våra föräldrar så är det fortfarande en individ med helt unik genuppsättning.
Det här är viktigt att känna till eftersom en sort annars kan spridas under ett visst namn som t.ex Mårbacka, trots att det är en annan sort. Kanske blir resultatet av fröet från Mårbackan aningen ljusare i färgen, ger fler eller färre blommor, har ett kompaktare eller gängligare växtsätt, eller blir känsligare för viss typ av ohyra. Ingen vet. Men om den sprids vidare med sticklingar får ju mottagaren inte den sort de tror.
Det här ska absolut inte stoppa någon från att så frön från fritt pollinerade korsningar. Blir plantan mycket lik sin förälder är det väl trevligt med ett tillskott i sommarens plantering. Märk den inte alls eller märk den tydligt med vad det är ’Fröplanta från Mårbacka’ så att den inte av misstag tas för ’originalet’ och odlas vidare under fel namn av misstag.
Vilka sorter ska man korsa och varför?
Som nybörjare kan det vara kul att så alla frön man kommer över. Man vet ju aldrig – har man tur kan något av fröerna ge en alldeles speciell planta. Och det är ju också bra att prova sig fram så man hittar ett bra sätt att få fröerna att gro så man säkert lyckas den dagen man ska så några riktigt värdefulla fröer.
Det finns de kommersiella förädlare som arbetar just på det här sättet; De sår mängder av fröer från fritt pollinerade plantor och hoppas att någon eller några av dem ska visa värda att odla vidare. Det här är det allra enklaste sättet som kräver minsta möjliga arbete och ingen särskild dokumentation, men kanske inget man kan kalla för hybridisering i egentlig mening.
Att själv sköta pollineringen innebär att man styr vilka sorters egenskaper som ska blandas. Man kan ha en plan, eller en idé om vad man vill uppnå utifrån vilka egenskaper man är ute efter. Ett bra exempel på detta är Cliff Blackman, han som korsat fram zonarticpelargonerna. För honom tog det över tio år innan han uppnådde sitt första egentliga resultat med det mål han satt upp: en dubbelblommande gul hybrid.
Självklart behöver det inte vara så avancerade målsättningar utan man kanske vill sammanföra en vacker blomfärg hos en sort med ett fint växtsätt hos en annan. Det finns mängder av olika egenskaper att jobba med; storlek, färg, blomtyp, bladfärger, växtsätt, osv. osv.
Börjar man överväga att jobba mer seriöst med korsningar behöver man sätta sig in i detta med genetik och arvsanlag en del och vara noga med att dokumentera sitt arbete.
Ett planerat resultat kan dröja flera generationer och ofta får man korsa tillbaka till någon av ursprungsföräldrarna och med resulterade fröplantor för att så småningom uppnå det önskade resultatet.
Hybridisering Steg-för-steg
Har man väl valt ut sina pollen- och fröföräldrar är det dags att invänta läge för själva pollineringen. En del förädlare förespråkar att man ska skydda den tänkta fröförälderns blomställning genom att fästa en liten huva av gasväv runt den för att undvika okontrollerad pollinering. Det är inget jag själv gjort, men kan vara klokt om man vill vara tvärsäker och det är en sort som blommar väldigt sparsamt och tillfälle sällan ges till pollinering.
Allra bäst lyckas det när pollenet är väldigt pudrigt och pistillen är klibbig. Detta sammanfaller ofta under en ganska kort tid. Man får börja spana in läget så snart det finns blommor hos båda föräldrarna och helt enkelt bevaka status. Med tiden lär man sig att se när det är dags.
- Nyp försiktigt av den enskilda blomman hos pollenföräldern.
- Vik bak kronbladen och håll i dem tillsammans med blomskaftet.
- Tryck försiktigt pollenet mot de klibbiga pistillen på fröföräldern. Vid optimala förhållanden syns det direkt att pollen fäster.
- Märk upp korsningen (se avsnitt dokumentation)
Redan efter några timmar brukar man kunna se om befruktningen har lyckats. På enkelblommande sorter börjar då kronbladen ramla av. Hos halvdubbla och dubbla blommor är detta inte lika tydligt, men även de börjar släppa blad. Detta beror på att fruktämnet direkt börjar svullna upp.
Efter några dagar kan man se hur den klassiska sk. storknäbben bildas. Det är frökapseln, som i bästa fall innehåller 5 frön.
Det är lite olika hur lång tid det tar innan fröerna mognar. Räkna med 6-14 veckor. Hos en del vilda arter går det fortare än så, men kan i vissa fall ta ännu längre tid.
Det är viktigt att vänta ut så att fröet verkligen är moget innan det skördas. Tar man det för tidigt gror det inte. Det allra säkraste sättet är att vänta på att det släpper själv.
När fröet skördats kan det sås med en gång eller sparas. Grobarheten hos pelargonfröer avtar långsamt och det är ofta inget större problem att få flera år gamla fröer att gro. Bäst sättet att lagra det är fuktfritt, mörkt och svalt.
Frön från egna korsningar sår man på samma sätt som rekommenderas för vildpelargonfröer. Det finns många olika tips och knep för att lyckas med frösådden. I vårt artikelregister finns två olika sätt beskrivna som båda ger mycket bra resultat.
Dokumentation
Hur väl man vill dokumentera sina korsningar och frösådder är givetvis upp till var och en. Vill man få ut lite mer av sin hobby kan det dock vara både en fördel och ganska spännande att dokumentera arbetet. Samtidigt lär man sig mycket genom att följa resultat, lära sig hur lång tid olika moment tar osv.
Flera av de mest framgångsrika hybridiserare jag mött använder en liten anteckningsbok där de för in uppgifter successivt. Det är väldigt praktiskt eftersom det är en bärbar lösning man med lätthet kan använda i växthuset eller vart än växterna står. Viktiga data kan sedan föras över i t.ex Excel. Numera kanske en liten app för smartphone är att föredra?
Här är några tips från hur jag gör:
Pollineringar
När jag pollinerat en blomma märker jag den med en kod och datum. Märkningen skriver jag på en smal klisteretikett som jag fäster på blommans skaft. Koden är ett löpnummer som består av år och ett löpnummer.
I min anteckningsbok skriver jag ner koden följt av pollineringsdatumet tillsammans med uppgift om pollenförälder och fröförälder.
Eftersom inte alla pollineringar ger frö brukar jag också notera i mina anteckningar vilka som misslyckats.
Fröskörden
När fröerna skördas märker jag upp fröpåsen med koden, antal fröer och skördedatumet. Samtidigt fyller jag på i anteckningsboken samma information för att ha koll på vilka pollineringar som givit resultat och hur lång tid det tagit för fröerna att mogna.
Sådden
Sådden märks med koden och sådatum. Datumet förs också in i anteckningsboken.
Uppskolning
När fröplantorna skolas upp första gången noterar jag i anteckningsboken hur många plantor det blivit samt datum.
De individuella plantorna får ett tillägg till sitt kodnamn i form av ett löpnummer. Ex: 2012-001-1, 2012-001-2, osv.
Spara eller slänga?
Skola upp och sköt fröplantorna som dina andra pelargoner med ett undantag: Beskär den inte! Det är viktigt att det naturliga växtsättet får visa sig så att man kan ta ställning till om sorten är värd att odla vidare eller ej.
Lite beroende på säsong tar det minst 10 månader innan resultatet av en pollinering, i form av blomning visar sig. Då kan oftast en första utsållning göras.
Sorter med intressanta egenskaper sparas. Det finns redan idag långt över 25000 olika hybrider. En sort som är snarlik en som redan finns tillför ingenting, utan satsa hellre på att försöka hitta en sort med helt nya odlingsvärda egenskaper.
Plantor med blommor som inte visar upp någon ny, speciell, intressant egenskap och där växtsättet i övrigt inte är utmärkande är onödigt att spara för vidare spridning.
Under odlingsår två är det viktigt att utvärdera plantans egenskaper. Nu kan man börja beskära den och är den odlingsvärd bör man dels prova att ta sticklingar från den för att se hur lättförökad den är och samtidigt iaktta hur stabila dess egenskaper är. Fortsätter brokiga blad att vara brokiga? Håller blomfärgen i sig eller blir en från början äggskalsblommande sort enfärgad? Detta är viktig information för beslut om eventuell kommande spridning av plantan.
Namnsättning
Har du nu kommit så här långt och lyckats få fram en fin odlingsvärd sort är det dags för dop! Självklart behöver man inte lägga ner stor möda på namnsätnting av de sorter man sprider bland vänner och bekanta, men det kan ändå vara en bra idé att försäkra sig om att namnet blir unikt. Då undviks onödiga missuppfattningar bland samlare.
Allra enklast är det att hitta ett personligt tillägg som kan användas som en del av namnet. Då är risken minimal att namnet krockar med någon annan. Jag använder mig av prefixet ’Unicorn’ vilket då ger namn som t.ex ’Unicorn Pink Doll’ och ’Unicorn Tango’.
Nu är det återigen dags för en notering i anteckningsboken. Nu skriver jag in ’dopdatum’ och sortnamn.
Rekommenderad läsning
För dig som vill fördjupa dig i hybridisering av pelargoner med fokus på brokbladiga sorter finns en mycket intressant, om än något svårläst bok jag kan rekommendera; Variegated Zonal PelargoniumsI skriven av Richard A E Tilney-Bassett, ISBN 1 84394 189 9.
Nyskördat i december!
Vi har haft en underbar ljum decemberdag här i Enhörna idag. Det är fullt upp här nu på kontoret med att säkerställa att alla de produkter många beställer efter nyår finns i lager och just nu pågår uppdatering av vårt frösortiment som i år utökas med nära 200 sorter.
Men idag kände jag att jag suttit framför datorn allt för länge och passade på att unnad mig lite utomhusjobb i den ljumma vintersolen.
I flera veckor har vi pratat om att det var hög tid (eller för sent!) att ta upp dahliaknölarna, men idag slog vi till. 
Det var med viss spänning som grepen sattes i jorden för att kontrollera knölarnas status. Det såg inte alls dumt ut, men än är juryn ute. Jorden var ganska svårarbetad och för att inte ha sönder knölarna ställde vi ner de uppgrävda klumparna i en stor hink som nu får stå och bli lite varmare så att vi kan vittja dem utan risk för att de bryts av.
Jag provklämde på några av knölarna. Någon kändes lite väl kylig, men de större, kraftigare knölarna kändes riktigt bra. Nu håller jag tummarna så får vi se i morgon om de klarat sig från den kyla som varit eller inte.
Jag läste i något av de senaste numren av RHS-tidningen att dahliaknölar kan ligga kvar i jorden och klara sig där under vinter på några av de mest varma platserna i landet. Därför är mitt hopp ganska stort att det mesta vi grävde upp ska vara i skick att spara.
När jag nu ändå var ute passade jag på att ta en liten tur runt i trädgården. Ganska snart såg jag till min glädje lite blommande växter och uppmuntrad av fyndet gick jag vidare och letade blommande växter i rabatterna.
Förutom den otroligt blomrika nävan Geranium pyrenaicum ’Bill Wallis’ blommade självklart den variegerade vintergröna med klara blå blommor. 
Jag hittade även en liten lågväxande marktäckare med 
vita blommor jag inte vet namnet på, några ringblommor, lilablommande rosenplister och så en julros såklart.
Även fler av mina primulor var på gång med nya knoppar och sorten ’Gold Lace’ hade slagit ut med några enstaka blommor.
En växt som jag är väldigt svag för är lungörten, och då särskilt den med silverfläckiga blad. Den är fin året om. Det finns rätt många olika sorter med olika blad och blomfärger. Vi har nog 
5-6 olika sorter här i trädgården. Jag brukar hålla utkik efter nya trevliga varianter när jag är på resa och nu senast i september fick jag med en ny sort från Great Dixter i England, Pulmonaria Majeste. Den har nästan helt silverfärgade blad och lite mer oansenliga blommor.
I flera veckor har vi också sagt att det börjar bli hög tid att skörda jordärtskockorna, så varför inte passa på en sådan här dag då marken inte är så frusen?
Torbjörn kom in med en stor hink knökfull med goda knölar och en lite mindre skål med potatis från landet. De fick han mer eller mindre med på köpet då han grävde runt i landet och glad blev jag.
På förmiddagen idag tog jag en tur upp till växthuset för att känna efter om det kanske var dags att vattna. Där står nu ett par paprikaplantor vi räddade från kallväxthuset. Glädjande nog var de i hyfsad kondition och jag fick med mig en handfull mogna frukter.
Just nu inväntar jag att gratängen med potatis, jordärtskockor och gul lök ska bli klar i ugnen. Underbart med nyskördad middag en bit in i november!
’Någon’ (kan det vara maken?!) har brutit av en gren på min fina uppstammade hibiskus. Såg det nyss och kunde konstatera att det nog var någon dag eller två sedan den bröts av för bladen slokade
en del, men det var fortfarande bra ’stuns’ i den.
Jag klippte genast till den i lagom format för att sätta som stickling, men eftersom den var lite hängig har jag nu satt den i en liten äggkopp med vatten för att den ska suga åt sig lite vätska innan den får komma i jorden. Mer information om hur man tar sticklingar på hibiskus finns här.
Beskära pelargoner
Det finns tre skäl att beskära en pelargon: 
- Den tar för stor plats
- Man vill ta en stickling
- Den är ful och gänglig
Men det finns ingenting som säger att man måste beskära en pelargon. Är den fin i formen och växer bra â?? låt den vara.
Många beskär sina pelargoner i samband med att de tas fram på våren.
Ofta har de då tillbringat många månader med begränsad, eller ingen belysning alls och ser då nästan alltid väldigt trista ut. De har långa, taniga skott och grenar utan minsta antydan till grönt.
En pelargon som ser ut så är i princip nödvändigt att beskära för att den ska få en fin form och skjuta nya friska skott, men det finns undantag:
Vildarter, doftpelargoner, unikpelargoner och engelska pelargoner blommar tidigt på säsongen och bildar blomskott under vinterhalvåret.
Nästan alla doftpelargoner blommar som mest när det finns mycket ljus men fortfarande inte är så varmt, dvs. vår och tidig höst. Om de då beskärs tidigt på våren förlorar man den första blomningen. Det är många som aldrig sett sina doftpelargoner blomma av just denna anledning. De skär nämligen av blomskotten!
Om dessa plantor behöver beskärning är det mer lämpligt att göra det i slutet av september eller i början av oktober.
Beskärning
Pelargoner kan klippas när som helst och i princip hur mycket som helst. De tål att beskäras ner helt och hållet. Bara det finns en liten nod kvar där nya skott kan bildas.
Använd en sekatör eller kniv vid beskärning. Att bryta av grenarna är oftast inget alternativ eftersom äldre grenar ofta är mer eller mindre förvedade.
Tänk på att rengöra verktygen mellan varje planta för att minimera risken för spridning av sjukdomar.
Man kan beskära topparna ett par decimeter, beskära precis ovanför jorden, eller någonstans däremellan. Ju längre ner man beskär, ju tidigare grenar den sig.
Toppning
Plantor som inte förgrenar sig bra kan man toppa för att provocera fram nya skott. Nyp då av toppen precis ovanför ett blad eller bladpar. De nya skotten visar sig inom ett par veckor i bladvecken.
Oftast behövs bara en toppning, men om det behövs kan man fortsätta toppa över nästa bladpar igen, osv.
Omplantering
Pelargoner som varit i vila under vintern behöver skolas om till ny jord.
Ta loss jordklumpen ur krukan och avlägsna den jord som lätt lossnar när man river lite i jordklumpen.
Det finns ingen regel som säger att man måste skola upp i en större kruka utan det är rotklumpens storlek som avgör vilket krukstorlek som passar bäst.
Ganska ofta blir det lagom att plantera i en kruka i samma storlek. Är jordklumpen liten, kan det vara bättre med en mindre kruka och är det trångt i krukan behövs en storlek större.
Välj alltid en ny, eller väl rengjord kruka för att undvika spridning av ohyra och sjukdomar.
Lägg en krukskärva eller annan dränering i botten och fyll på med välgödslad kvalitetsjord, gärna med inblandning av 10% perlite för att göra jorden mer lucker.
Fyll jord i botten och ställ i plantan så att den kommer på samma höjd i jorden som den tidigare var planterad. Fyll på med jord runt om utan att trycka till den. Slå krukan lätt i bordet så lägger sig jorden tillrätta.
Vattna lite grann. Pelargoner vill aldrig ha mycket vatten, och har plantan varit vilande måste nya rötter utvecklas innan den klarar normal vattning.
Film som visar hur man beskär pelargoner
Kransstomme av kemtvättgalge
Återanvänd och pynta med en kemtvättgalge!
Ståltråden i galgen är av perfekt kvalitet att använda som grundstomme för olika kransmodeller.
Här visas hur man gör en fin höst- eller julkrans som också kan användas som den är helt utan ytterligare dekorationer.
Material:
Kemtvättsgalje
Najtråd (tunn ståltråd på rulle)
Myrtentråd (björntråd eller tunn ståltråd går också bra.)
Verktyg:
Avbitare
Gör så här:
Vira upp galgen och forma den till en ring, ett hjärta, eller den form du önskar. Kroken kan man klippa bort eller behålla som hängare. Fäst samman ändarna genom att lägga dem parallellt några centimeter och vira hårt med najtråd.
Fäst myrtentråden runt galgen genom att surra några varv.
Läge en stor tuss mossa runt ståltråden och vira fast m vira fast med myrtentråd. Lägg nästa mossbit omlott och bygg vidare runt hela stommen. Fäst ordentligt genom att knyta till tråden och vira några extra varv runt stommen.
Man kan variera hur kraftig stommen skall bli genom att lägga på ytterligare lager med mossa. Har man lite ont om mossa kan man vira några lager ihopknycklat tidningspapper runt stommen innan mossan läggs på.
TIPS! Variera genom att blanda olika sorters mossa.
Gör en upphängningsögla av najtråden. Vrid till en ögla och fäst den genom att vira ändarna några varv runt stommen eller snurra fast dem på baksidan.
Dekorera eller använd den ?a naturelle?!
Bladförökning av pelargoner
Att föröka växter med bara ett blad är vi vana vid inom t.ex familjen Gesneriaceae där man bl.a. hittar Saintpaulian.
Även inom andra familjer förekommer relativt enkel förökning med hjälp av bladsticklingar, men för pelargoner tillhör detta inte det mest vanliga sättet att skaffa sig en ny planta.
Att föröka pelargoner från ett enda blad är lite krångligare än att ta en vanlig stickling, men ibland kan det för oss amatörer vara den enda lösningen när det gäller sorter med ett växtsätt som ger få eller inga vanliga sticklingar.
Främst gäller detta många vildarter och primärhybrider, men man kan självklart praktisera detta även på sorter med ett mer buskigt växsätt.
En vanlig stickling från en pelargon består av en stambit eller toppen på en gren med 2-4 blad. Den ser i princip ut som en liten planta utan rötter.
Sätter man den i såjord eller motsvarande kommer det att bildas rötter inom några veckor där de nedersta bladen suttit och man har en liten planta som är en genetisk kopia av moderplantan.
Så här gör man:
Förbered bladet
Bladet man använder bör vara nr 2 eller 3 från toppen räknat. Då är det lagom moget.
Lyft eller dra försiktigt av bladet från stammen för att inte förstöra själva fästet. Det är där de nya rötter och småplantor kommer att växa ut.
Om det behövs skär man försiktigt bort överflödiga växtrester (flikar) som kan ha följt med från själva stammen.
Montera veken
Knyt en ca 10 cm lång bit ullgarn 0,5 cm från bladfästet.
Sätt i vatten
Fyll ett glas, ett plastglas eller en glasburk till hälften med steriliserat (kokt) vatten.
Skär en rundel motsvarande storleken av glasets öppning av 2-3 cm tjock skumgummi. Skär en eller flera skåror (om man vill sätta fler sticklingar tillsammans) från kanten in mot mitten.
Fukta veken med vattnet
För in bladskaftet i skåran så att bladet står stabilt och sätt ner skumgummilocket i glaset.
Justera höjden på bladet så att veken ligger i vattnet och bladfästet hamnar 1-2 cm ovanför vattnet.
Placering
Ställ sticklingen i 20-24 graders temperatur.
För optimala förutsättningar bör man tillföra articifiell belysning 14-16 timmar.
Hur lång tid tar det?
Efter 15-20 dagar kan man börja se en förändring vid bladfästet.
Har man tur kan det tom gå fortare, men det kan också ta mycket längre tid. Så länge bladet är friskt är det bara att vänta.
Efter det att rötterna börjat utvecklas dröjer det ungefär 30 dagar innan man kan börja se antydan till en liten planta vid bladfästet. Men även här kan det dröja betydligt längre.
Skola plantan
Vänta tills den lilla plantan vid bladfästet har flera blad och är ordentligt hanterbar innan den planteras i jord.
Vid första skolningen kan man plantera den i en relativt liten kruka i en blandning av såjord och blomjord. Därefter skolas den upp i bra blomjord som vanligt så snart rötterna fyller krukan.
Begränsningar
Beroende av moderplantans egenskaper är det inte alltid alla egenskaper följer med vid förökning med enbart ett blad. Tex kan detta gälla brokbladiga sorter som kan förlora just denna egenskap.
Alternativa medier
Förutom att sätta bladsticklingen i vatten kan man prova lite andra alternativ som också fungerar. Det är bara att prova sig fram vad som passar just de förutsättningar man har hemma. En av de viktigaste förutsättningarna är att mediet är poröst och genomsläppligt och fritt från mikroorganismer som kan orsaka mögel och svamptillväxt.
De alternativ som provats och som fungerat bra är:
– Perlite
– Vermiculite
– Jord
– Sand
– Root Riot
– Krossad kvartssand
LYCKA TILL!
Frösådd av vilda pelargoner
Det är lite skillnad att så fröer från vilda pelargoner eller fröer man skördat själv och fröer till F1- och F2-hybrider, de som ofta säljs som ’sommarblommor’. 
Hybridernas fröer är preparerade och gror inom en vecka, medan de naturligt skördade fröerna kan ta ända upp till ett år på sig att gro. De flesta gror dock inom ett par veckor och ibland redan efter bara ett par dagar.
Fröer till vildarter levereras nästan alltid med frökapseln kvar runt själva fröet. Detsamma gäller ju fröer man plockar själv från pelargoner som satt frö. På frökapseln sitter en liten luden ’svans’.
Ibland har den fallit av, men lika vanligt är att den sitter kvar. Svansen är spiralvriden och mer eller mindre fjunig.. Detta bidrar i naturen till spridning av fröet när det fångas i vinden. När det landar hjälper den spiralvridna svansen till att skruva ner fröet i marken där den landat.
Ibland kan man själv framkalla detta beteende genom att lägga ett frö med svans på jorden och spraya det lätt med vatten. Då brukar fröet räta upp sig och skruva ner toppen lätt i jorden.
Man kan så fröet med kapseln kvar, men fröet gror nästan alltid fortare om det skalas först.
För att skynda på groningen ytterligare kan man fila lite lätt på spetsen, eller kapa av den allra yttersta spetsen på fröet med en skalpell eller annan vass kniv.
Ytterligare ett sätt att skynda på groningen är att blötlägga fröet i vatten i ett dygn innan sådd. Vill man få extra bra effekt kan man tillsätta Nitrozyme i vattnet (innehåller naturliga tillväxthormoner). Om man filar eller kapar toppen av fröet ska detta göras innan blötläggningen.
Sätt fröerna så här:
- Använd en relativt liten kruka där risken för övervattning blir mindre. Fyll krukan med såjord, gärna uppblandad med perlite eller fin sand. Det går även utmärkt att sätta frö i Root Riot, Man sätter då ett frö per kub och täcker hålet med en liten bit material som nypts av i ett hörn. Plantering i kokos- eller torvbriketter går också bra.
- Vattna jorden så att den blir fuktig men absolut inte genomdränkt.
- Sätt ett till tre frön på knappt 0.5 cm djup i krukan.
- Förvara sådden i rumstemperatur, ca 20 grader eller något varmare. Ljus är inte nödvändigt under den första perioden eftersom fröet inte är beroende av ljus för att gro.
- Fram till dess fröet grott kan det vara bra att placera krukan i ett miniväxthus för att hålla en jämn fuktighet.
- Jorden får inte torka ut, men det är vanligare att fröer ruttnar pga för mycket vatten, än att de torkar. Vattna sparsamt när jordens fuktighet minskar.
- Så snart fröet grott bör den flyttas ur eventuellt miniväxthus eftersom den lilla plantan inte vill ha så hög luftfuktighet. Helst ska den placeras i aningen svalare temperatur så snart den grott. Den behöver nu också ordentligt med ljus, men undvik starkt solljus.
- När fröplantan har 3-5 blad är det dags att plantera om den i vanlig jord. Välj en liten kruka. 5-6 cm räcker som första kruka eftersom det annars är lätt att jorden blir för blöt för de späda rötterna som inte hinner suga upp allt vatten i en större kruka. Till vildarter bör jorden blandas ut med fint grus eller perlite för att ge en bra dränering.
TIPS! En sådd som stått länge utan att något kommit upp kan man ’skrämma’ igång genom att hälla kokhett vatten över krukorna. Redan efter några dagar kan man ofta se resultat, och inom några veckor har de flesta frön som fortfarande är grobara stuckit upp sina små groddar i krukan.